ingen blogglust
allt går runt runt, vi går upp, äter, leker, äter, går ut, träffar någon, går hem, äter, sover.
Ekorrhjulet tar ut sin tråkiga rätt...
Dock är det himlens kul att se prinsen varje dag, ställer sig i krypställning och sedan slappnar av totalt och landar med en smäll på golvet :)
Femmånadersspruta tagen, hemsk. Han skrek i säkert en timme efteråt.. .
Maten ligger på samma nivå, hälften riktig mat till lunch och hälften riktig mat till kvällen.
Funkar bra men han vill fortfarande amma en gång på natten, ska börja med enbart riktig mat på kvällarna så småningom.
Sovningen går bara bättre och bättre, han skriker fortfarande hjärtskärande några sekunder när jag gått ut men sedan blir han tyst och somnar ganska fort tror jag.
En gammal barndomskompis till Rouzbeh ringde igår och hade fått upp tankar och minnen så vi satt i flera timmar och bara pratade och grät till alla minnen..
Lite update, Nu ska jag lägga mig och läsa MAMA och sedan sova.
Trött och sliten
Rubriken säger väl egentligen allt.
Kaspian har verkligen slutat sova. Han blir inte trött och skrattar och busar hela tiden, lägger jag ner honom i sängen blir han inte arg utan han ligger och pratar och sprattlar för sig själv. Han somnar bara inte.
Jag har provat allt men han måste verkligen vara i någon pigg period.
Han sover två timmar på dagen och sju på nätterna ca och det är inte kul.. .
Det var den energin från Kalmar...
Det är iallafall skönt att vara hemma och veta vart allt är någonstans och inte känna sig oförskämd när man slänger allt lite här och var.. ;P
Det är kul att han iallafall är så glad och pigg, annars hade jag aldrig klarat av detta.
Just nu sitter jag i ett par orangea mysbyxor.. Jag ligger verkligen efter med tvättningen men idag är tvättdag för hela slanten.
Yep, Pappa kommer hit på onsdag med sin tjej. De ska hälsa på lite vänner och bo på hotell precis här i närheten. Innan de åker hem ska de hämta en cockerspanielvalp i Täby! Ska bli skönt att träffa pappa ordentligt, han jobbade mycket nu när vi var i Kalmar så det blev bara några utströdda timmar.
Nu ska jag sätta på lite musik och hänga tvätt här.
kramar
Dum, dum, dum
Jag gav upp, Kaspian har slutat sova. punkt.
Så jag tog mitt pick och pack och åkte hem. Jag är bara så less på allt. Mamma ringde och var jätteledsen över att vi bara åkte och jag ångrar mig jättemycket. Men de tär ändå skönt att vara hemma i en lägenhet som luktar hemma.
Kaspian sover nu, jag kompromissade och la honom i min säng och låg tätt intill och då somnade han.
Känner mig verkligen helt tom.
Vet ingenting
Nattning..
Kaspians nattning har alltid gått jättebra, jag har lagt honom i sin säng, suttit bredvid i kanske tio minuter och strukit honom på magen och pratat/sjungit. Sedan har jag gått ut och han har gråtit kanske en minut sedan somnat. Jätteskönt men de senaste två kvällarna har han gråtit och gråtit helt hysteriskt när jag gått ut. Jag har bestämt att vänta tio minuter innan jag gått in och börjat om.
Dvs att jag har tagit upp honom och vaggat honom lugn och sedan lagt ner honom igen osv.. Men han har gråtit lika hysteriskt varje gång och efter 3-4 gånger lät jag honom somna i min famn.
Så vill jag inte ha det, jag vill varken att han ska somna vid bröstet eller i min famn då det blir så krångligt om någon annan ska lägga honom.
Jag tänker försöka några kvällar till med den vanliga metoden. Rikard tror att han behöver förstå att han måste somna i sängen och att han inte får somna i min famn och då kommer somna direkt så jag skulle alltså vara konservativ.
Aja, ville bara skriva av mig lite, är lite nere då hans nattning alltid gått så galant!
Hey there
En syster till en mamma var med och hon var höggravid och alla mammor fick något magiskt i blicken och tittade tindrande på hennes mage. Jag tror alla saknar den magen och den känslan.
Jag hade en väldigt "bra" graviditet, hade endast lite ryggont i slutet av graviditeten och mådde illa ibland, annars inget! Jag gick långa promenader i högt tempo dagen innan Kaspian tittade ut.
Dock känner jag att graviditeten kommit lite i skymundan iomed att jag gick igenom den värsta sorgen under de månaderna och jag kan säga att sorgen växte sig större ju mer magen växte, det blev bara ett tydligare och tydligare tecken på att det var fel. Han skulle ha varit här och upplevt miraklet tillsammans med mig.
Just nu tror jag att jag kommit över den värsta sorgen, jag vet att han aldrig kommer igen men jag har inte accepterat det. Jag gråter inte såmycket längre utan är ganska likgiltig och apatisk på något sätt i bearbetningen.
Hade grna skrivit vidare men herren i huset vill ha leksällskap ;)
Var det förresten någon som såg Oprah imorse (10.40) ?? En kvinna var där som hade förlorat både sin son och man i en flygolycka och hon sa såå många tänkvärda och otroligt kloka ord jag hade velat skriva upp men jag hade Kaspian i famnen och var allmänt distraherad av annat, finns det att se någonstans?
mammagrupp
Häromdagen började jag känna mig lite rastlös och längtade efter att få prata beeebisar med andra mammor vilket Rikard varken vill eller kan.
Så jag ringde upp till BVC och hörde om det fanns någon mammagrupp som man kunde få besöka.
Hon gav mig numret till en tjej som hade hand om en mamma/bebisgrupp för halvåringar, de skulle träffas idag och hon sa kom bara. Lät superbra då de träffades i en lokal där de fikade men som samtidigt bara var för dem så man slipper känna sig lite "dum" mot någon caféägare när man kommer med tio barnvagnar och skrikiga barn ;)
12.00 och det ska bli så kul tycker jag! Sju andra mammor och bebisar och et riktigt kliar i munnen på mig att få prata barn och bebisar, speciellt då jag tror Kaspian börjar få tänder så jag kan få lite tips =)
Han har inte haft speciellt ont vad jag har märkt utan det är mer att han har händerna i munnen hela tiden och även leksaker börjar slinka in till mammas förtvivlan.
Så nu ska jag äta frukost och amma, sedan fixar vi iordning oss och så.
Åker tillbaka till Stockholm på tisdag troligtvis. Känns jobbigt men ändå skönt, börjar somsagt känna mig lite rastlös utan mitt hem och vännerna i Stockholm.
kramar
Tankar
Utekvällen gick jättebra! Jag nattade Kaspian innan jag gick, jag kom hem vid tolv och då hade han inte varit vaken en enda gång!
Vi åt gott på restaurang och mötte upp hennes pojkvän på en bar där vi delade på en flaska rött.
Idag har vi iprincip inte gjort någonting.
Jag blir så bortskämd och får så mycket energi här, jag börjar få ångest över när vi ska åka hem och det känns inte kul...
Där ska jag fixa allt själv, här blir jag så bortskämd med långa duschningar, lugna frukostar, egentid och framförallt sällskap. Maten smakar så mycket godare med en vuxen person mittemot i can tell!
Det är så mycket roligare att laga finare måltider till någon mer än sig själv.
Det är både underbart och hemskt att vara så nära graven faktiskt. Jag saknar honom mer och speciellt när jag tänker alla dessa "ångesttankar" över att komma hem. Jag blir arg också.
Ser på Mia och Törnblom och uppmanar er alla, gå nu och krama den ni har närmast er! Barn, sambo, förälder, kompis. Jag har varit bortskämd under hela min uppväxt med många kramar och uppmuntande och älskande ord. Jag har alltid haft klart för mig att mina föräldrar älskar och stöttar mig no matter what även om vi bråkade så rutorna skallrade.
Det är precis så jag vill att Kaspian ska känna sig också. Han ska få så många kramar och älskande ord, som han i sin tur kan föra över på sina barn och respektive i framtiden.
Har man inte chans att ge en kram till den man vill så skicka ett sms, bara ett "jag tänker på dig" "du är bäst" eller liknande kan pigga upp någons dag! Så enkla medel får så stora resultat!
Nu ropar Rikard att en otröstlig kille vill till mamma..
Nervös!
Jag ska för första gången sedan Kaspian föddes vara utan honom en hel kväll!
Rikard ska passa, och jag ska äta på restaurang med en gammal väninna från gymnasietiden!
Ska bli superkul, är nervös men tror att det kommer gå bra! Jag har precis nattat honom och han brukar vakna igen vid två och då är jag ju hemma!
Jaja, skulle bara dokumentera denna stoora kväll! ;)
alive
Han har föreläsningar den här veckan och börjar då inte förrän vid 2 så vi hinner göra mycket tillsammans.
Kaspian är så duktig, han sover på precis som vanligt i sina rutiner trots att vi flänger lite hit och dit.
Skulle bara säga att vi lever, nu ska jag äta frukost!
mår bra
Vi har det underbart bra faktiskt, jag känner mig på något sätt mer "hel" när jag bara är 20 minuter ifrån graven.
Kaspian vaknar vid åtta varje morgon, då ammar jag honom sedan tar mamma honom ca en timme så jag får sova lite till och lagom tills jag vaknar vid nio somnar han om så jag kan äta frukost i lugn och ro och mamma åker till jobbet.
Det är först nu när jag verkligen får varva ner och bli bortskämd med sömn och är omringad av personer jag älskar som jag förstår att jag varit istortsett helt tömd. Jag har aldrig haft den ron att kunna sitta ner i soffan och känna "ååh vad trött jag är", utan det finns alltid något att göra i hushållet.
Jag får nya krafter och blir en positivare person och mamma.
Jag mår verkligen bra här och funderar hela tiden på om jag mår bra i Stockholm? Det är där jag har mina vänner men samtidigt här jag har min familj och mår bäst.
Kaspian utecklas varje dag och jag älskar det. Han äter 70% riktig mat till lunch och 50% gröt till kvällen.
Så ska vi ha det i ca 1 månad har jag tänkt innan vi trappar upp maten mer.
Hösten är här och det är så fridfullt att gå långa promenader i den friska höstluften och bara låta tankarna tänkas fullt ut utan att behöva oroa sig för massa saker.
Imorgon "flyttar" vi till Rikard och på fredag kommer min bror med flickvän till Sverige!
Nu ska jag hänga tvätt och börja med maten. Kramar
Framme!
Skulle bara säga att vi är framme, Resan som i vanliga fall går helt okej var idag outlidlig..
Fyra timmar i bil utan underhållning från mamma gillades inte av Kaspian!
Inte kunde han sova heller som han annars är jättebra på...
Jaja, hoppas hemresan blir bättre..
Iallafall så var det u´nderbart skönt att komma hem till mamma och pappas hus, Kaspian somnade direkt när jag la honom så jag o mamma kunde prata helt ostört i säkert två timmar!
Idag har vi bara tagit det lugnt, jag njuter av att vara "hemma" och vi åker till graven i eftermiddag.
kramar
Kalmar
Stannar alltså ett längre tag, har inte bestämt mig. Kan bli en vecka kan bli två månader.
Bor först hos mamma sen har Rikard erbjudit sig att vi får bo hos honom.
Hoppas Kaspian klarar allt detta flyttande. Jag hopps och tror att han är någorlunda van och att han inte märker av det så himla mycket.
Men jag ska försöka njuta så mycket jag bara kan av att gå på gatorna jag gick handihand på med honom som nykär, -ensam fast nu handihand med vårat barn.
Kommer alltså inte bli så mycket bloggande, Hoppas ni har överseende!
Förresten har min gode vän Julia börjat blogga vilket jag tycker är kul för hon lever ett tokkaosigt liv och hon älskar det ;) Hon har varit med på en del mammaträffar också trots att hon har en äldre son men hon kände inte för sin mammagrupp men våran trivdes hon i! Så hennes får ni läsa nu när jag försvinner lite halft!
Massa kramar till er!!!
gråt-träff..
Lämnade Kaspian hos Beatrice vid tio och åkte sedan hem till Anna i Nacka.
Anna som jag har haft mejlkontakt med i snart ett år, hon förlorade sin kille i tsunamin.
På något sätt var det skönt att se henne, hon strålar av glädje och är sprallig och glad.
Men när vi kom in på händelsen blev hela hon sorgsen, vi grät och skrattade istrotsett samtidigt.
Jag tror att iomed att jag såg henne ha gått vidare, vara glad men samtidigt tillåta sig att vara ledsen när hon behöver ger mig inspiration och ork att kämpa vidare, för jag vet att jag får vara ledsen när jag behöver det även i framtiden.
Ibland känns det som en del frågar istort sett " Har du kommit över det?", inte rakt ut och de menar säkert inte så men jag får den känslan. Och hur konstigt det än låter så får jag "prestationsångest" och ännu mer ångest över att jag känner pr.ångest osv...
Våra situationer är ju givetvis olika då jag har Kaspian som hela tiden påminner mig och GLÄDJER mig.
Jag känner mig verkligen så välsignad som fått honom, klarat av honom själv. Hade jag stått kvar här ensam hade jag inte levt idag. Kanske fysiskt men inte psykiskt.
Det är han som får mig att gå ut, träffa mina vänner och kunna vara glad.
Och jag blir glad när han mår bra, på något sätt är det som om Rouzbeh också mår bra då.
Har precis hämtat Kaspian som sov i en rosa body med prinsessor och hjärtan på. =)
Blev stressigt imorse så jag glömde packa ner extrakläder och han hade spytt.
En riktig sötnos var han, fast det är han ju alltid, min älskade prins! 
Diskmaskin!
sköntsköntsköönt.
Kaspian är lite jobbig då han bara ska vara näranära hela tiden och inte är nöjd förrän jag bär honom hela tiden eller har honom i babysele. Inte ens att ligga i vagnen dög så jag fick gå promenad med honom på magen vilket var lite tungt..
Vet inte om han håller på att bli sjuk eller bara är kelsjuk :-)
Blev förresten inget vin igår då Kaspian blev helt hysteriskt ledsen precis innan vi börjat äta och INGET dög förutom bröstet. Som tur var somnade han så vi fick en vuxenmiddag och jag drack inget vin ifall han skulle vara lika ledsen när han vaknade.
Linus och Bea har köpt ny lägenhet också, en trea. I samma område så jag kan fortsätta våldgästa dem ;)
Om en halvtimme ska prinsen sova, tänker natta honom i vagnen på balkongen så jag kan dammsuga och våttorka.
pussar
