Han är borta
Tog av mig min fina vackra underbara älskade förlovningsring idag.
Ont ont ont.
Mitt finger är format efter ringen, likaså som mitt hjärta är format efter Rouzbeh.
Det känns så tomt utan ringen, så tomt utan honom.
Men nu har jag tagit av ringen, men jag kommer aldrig ta bort honom från mitt hjärta.
Jag vet det nu och det känns skönt. Han finns kvar hur länge jag vill, i mitt hjärta.
Men ringen är borta.
Äsch, knasinlägg men det är en "stor" dag för mig. Jag är inte förlovad längre. Jag är inte någons flickvän, jag har inte Rouzbeh att kyssa, skratta eller prata med.
Fan att det ska göra så ont
Ont ont ont.
Mitt finger är format efter ringen, likaså som mitt hjärta är format efter Rouzbeh.
Det känns så tomt utan ringen, så tomt utan honom.
Men nu har jag tagit av ringen, men jag kommer aldrig ta bort honom från mitt hjärta.
Jag vet det nu och det känns skönt. Han finns kvar hur länge jag vill, i mitt hjärta.
Men ringen är borta.
Äsch, knasinlägg men det är en "stor" dag för mig. Jag är inte förlovad längre. Jag är inte någons flickvän, jag har inte Rouzbeh att kyssa, skratta eller prata med.
Fan att det ska göra så ont
låttext
Hittade denna text och den slog mig rakt i hjärtat..
Nothing but your memory. shallalalalla
Sorrow and grief.
In the air that I breathe.
So much pain that I can't hide. shalalalalanana
I wanna try, but the tears never dry.
Now that I know why I exist. How can I go on without you?
You left me here without a clue.
I can't say with words how much I'll miss
I wish that there was something I could do.
If I could turn back time you know I would.
♥
Nothing but your memory. shallalalalla
Sorrow and grief.
In the air that I breathe.
So much pain that I can't hide. shalalalalanana
I wanna try, but the tears never dry.
Now that I know why I exist. How can I go on without you?
You left me here without a clue.
I can't say with words how much I'll miss
I wish that there was something I could do.
If I could turn back time you know I would.
♥
Ett år
Idag är det ett år sedan jag fick ett samtal. Om att min älskade,älskade älskade inte var i livet längre.
Igår för ett år sedan var sista gången jag pratade med honom.
Då var han glad och uppspelt, han skulle gå ut med sina gamla vänner och fick inte försäga sig till sina föräldrar om Kaspian i magen, vi ville berätta tillsammans.
Jag hade så gärna velat vara vid graven idag, och se alla vackra blommor, kort och stenar hans nära och kära lagt dit, men jag vill inte konstla med Kaspians rutiner igen, han har fått nog av bilåkande och resa för ett litet tag.
Mamma har lovat att lägga tre röda rosor från mig, från oss. En för mig, en för Kaspian och en för Rouzbeh. Som den familj vi ÄR.
Nu ska vi gå ut och gå och låta solen skina lite på oss.
Igår för ett år sedan var sista gången jag pratade med honom.
Då var han glad och uppspelt, han skulle gå ut med sina gamla vänner och fick inte försäga sig till sina föräldrar om Kaspian i magen, vi ville berätta tillsammans.
Jag hade så gärna velat vara vid graven idag, och se alla vackra blommor, kort och stenar hans nära och kära lagt dit, men jag vill inte konstla med Kaspians rutiner igen, han har fått nog av bilåkande och resa för ett litet tag.
Mamma har lovat att lägga tre röda rosor från mig, från oss. En för mig, en för Kaspian och en för Rouzbeh. Som den familj vi ÄR.
Nu ska vi gå ut och gå och låta solen skina lite på oss.
Tillbaka till igår,för det var igår.
♥
Du kommer att veta vad du harVa e borta vad finns kvar
Det sägs att tiden läker sår
Men minnena dom når
Tillbaka till i går
Ett ögonblick, va allt du fick
När livet borde vart enkelt
Men tomheten
Fylls upp igen
Och styrkan kommer tillbaks
.
Idag har han varit borta i 11 månader.
Kärlek.
Begravningen ägde rum 30 Augusti.
En svart kista.
Alla hade vita rosor med sig.
Det var fint. Det var närmare70 personer där.
Jag förstod nog aldrig riktigt att mitt livs kärlek låg i den där kistan.
Jag bara grät, och grät. Inga tankar, bara gråt.
En svart kista.
Alla hade vita rosor med sig.
Det var fint. Det var närmare70 personer där.
Jag förstod nog aldrig riktigt att mitt livs kärlek låg i den där kistan.
Jag bara grät, och grät. Inga tankar, bara gråt.
Bror min, bror min..
Jag sov på sjukhuset 21-22-23-24.
Den 24:e Augusti skulle jag få se hans kropp.
Min bror som bodde i Danmark flög ner till mig.
han var den enda jag ville skulle närvara när jag tog farväl av min kärlek.
Han grät inte när han kom, det var skönt.
Han tryckte min hand när de tog av honom filten över hans kropp.
Han sov ju bara.
"väck honom, han ska hem med mig nu. Vi ska berätta"
Min bror undrade inte, han var bara tyst.
Han var så kall, jag ville inte att han skulle ha den där tunna bomullsduken över sig.
Jag ville att han skulle ha ett varmt duntäcke.
Jag kysste honom försiktigt på munnen och gick ut ur rummet . Hemskt,vidrigt. Inga ord beskrev känslorna.
Jag skulle åka hem till mamma och pappas hus.
Rouzbehs föräldrar, syskon och närmaste var där.
Mina föräldrar, närmaste och bror var där.
Vi åt middag under en äcklig tystnad.
"Vi ska ha barn"
Allt stelnade till, min bror var den enda som log. Fyfan vad han vet vad jag vill ha, han känner mig utan och innan.
Föräldrarna till mig och R började gråta.
Min bror undrade tyst om jag skulle behålla det.
Självklart.
JA
Den 14 Augusti 2006 sprang jag och Rousbeh fnittrandes in på toaletten.
I handen höll jag ett gravtest, POSITIVT.
R blev så lycklig, han sprang runt i lägenheten och visste knappt vad han skulle göra. Han fumlade med allt och kysste mig mellan varven han sprang runt och portionerde ut sin lycka.
Vi var det lyckligaste paret i världen.
Vi hade tillbringat 7 underbara år tillsammans och nu kom det absolut största. Vi skulle bli föräldrar, vi två ahde skapat något unikt.
Vi båda hade semster och skulle ha de Augusti ut. Det var det bästa, mest perfekt som kunde hända.
Vi låg på stränder och pratade, kysste varandra och bara var lyckliga. Fyfan vad lyckliga vi var, Vi älskade varandra.
vi älskar varandra.
Den 20 Augusti kysste jag min snygging adjö, han tog bilen ner till Kalmar där våra föräldrar bor.
Jag skulle komma ner den 22:a eftersom jag skulle hjälpa en väninna med flyttstädning och Rouzbeh ville träffa sina kompisar och var ivrig på att få komma hem.
Så han skulle hämta mig på tågstationen den 22:a.
Så blev det inte.
Han ringde på kvällen och försäkrade mig att resan gått bra och att han var framme hos sina föräldrar, han var så nervig och plirrig. Han fick nämligen inte försäga sig, vi ville berätta tillsammans när våra föräldrar var samlade.
Han skulle gå en rejäl krogrunda med alla sina gamla kompisar, i vanliga fall hade jag blivit lite tjurig men nu var jag så genuint glad så jag bad honom dricka för mig och hälsa sina kompisar.
De drack väl på och alla blev rejält runda under fötterna. Rouzbeh kanske värst.
Men förnuftig som han är så ringer han efter taxi.
Taxin hämtar upp honom, De kör ut på motorvägen och svänger precis av mot avfarten mot R:s föräldrahem.
Bilen får motorstopp mitt i vägen, en bil kommer i ca 140 km/h och kör rätt in i passagerarsidan.
Alla tre avlider.
Jag som var uppe länge den natten och städade Miras lägenhet skickade ett sms vid 3
"Är du hemma, full och glad?"
Han hann aldrig läsa det.
Grannarna till Bernt och Ani, Rouzbehs föräldrar, hörde de skrikande bromsarna och kraschen.
Jag fick ett samtal på morgonen den 21:augusti. En läkare förklarade sakta för mig att Rouzbeh hade varit med om en trafikolycka, han hade inte klarat sig. Han hade somnat in föralltid, han var död.
Just då gick det inte in och jag tänkte
"Faan vilken opersonlig doktor, och varför måste han upprepa det hela tiden?"
De hade beställt en taxi som skulle ta mig från Stockholm till Kalmar.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjorde.
Jag la väl ner min tandborste och ett par trosor i handväskan och satte mig i taxin.
På sjukhuset sa jag att jag skulle träffa Rouzbeh Karlsson, Receptionarien kollade storsögt på mig och visade mig rätt till ett rum där hon nervöst bad mig sitta ner och vänta.
En läkare kom in, berättade hela storyn.
Rouzbeh hade inte känt någon smärta sa han. Bara på ett ögonblick hade kroppen stannat sa han.
Det gick in.
Och paniken, illamåendet, hjälplösheten kom över mig.
Jag grät och skrek, hyperventilerade och gick runt i det där lilla rummet. Det var myror i benen på mig, jag ville bara...
det här händer inte, det här händer inte.
Känslan är så obeskrivbar.Allt bara sköljer över en. precis allt. Alla känslor. Men mest känner man sig så jävla villrådig, vad gör jagnu? Vad ska jag göra.
Mina föräldrar kom in, de grät båda två hysteriskt.
Benen bar mig inte så jag föll ihop på golvet och mamma satte sig med mig i sin famn.
Pappa gick ut ur rummet.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Resten är som i en dimma.
Inte förräns dagen efter slutade jag skaka och frysa. Gråta och hyperventilera. Skrika tills luften tog slut.
Jag pratade inte, kunde inte äta.
Min Rouzbeh.
I handen höll jag ett gravtest, POSITIVT.
R blev så lycklig, han sprang runt i lägenheten och visste knappt vad han skulle göra. Han fumlade med allt och kysste mig mellan varven han sprang runt och portionerde ut sin lycka.
Vi var det lyckligaste paret i världen.
Vi hade tillbringat 7 underbara år tillsammans och nu kom det absolut största. Vi skulle bli föräldrar, vi två ahde skapat något unikt.
Vi båda hade semster och skulle ha de Augusti ut. Det var det bästa, mest perfekt som kunde hända.
Vi låg på stränder och pratade, kysste varandra och bara var lyckliga. Fyfan vad lyckliga vi var, Vi älskade varandra.
vi älskar varandra.
Den 20 Augusti kysste jag min snygging adjö, han tog bilen ner till Kalmar där våra föräldrar bor.
Jag skulle komma ner den 22:a eftersom jag skulle hjälpa en väninna med flyttstädning och Rouzbeh ville träffa sina kompisar och var ivrig på att få komma hem.
Så han skulle hämta mig på tågstationen den 22:a.
Så blev det inte.
Han ringde på kvällen och försäkrade mig att resan gått bra och att han var framme hos sina föräldrar, han var så nervig och plirrig. Han fick nämligen inte försäga sig, vi ville berätta tillsammans när våra föräldrar var samlade.
Han skulle gå en rejäl krogrunda med alla sina gamla kompisar, i vanliga fall hade jag blivit lite tjurig men nu var jag så genuint glad så jag bad honom dricka för mig och hälsa sina kompisar.
De drack väl på och alla blev rejält runda under fötterna. Rouzbeh kanske värst.
Men förnuftig som han är så ringer han efter taxi.
Taxin hämtar upp honom, De kör ut på motorvägen och svänger precis av mot avfarten mot R:s föräldrahem.
Bilen får motorstopp mitt i vägen, en bil kommer i ca 140 km/h och kör rätt in i passagerarsidan.
Alla tre avlider.
Jag som var uppe länge den natten och städade Miras lägenhet skickade ett sms vid 3
"Är du hemma, full och glad?"
Han hann aldrig läsa det.
Grannarna till Bernt och Ani, Rouzbehs föräldrar, hörde de skrikande bromsarna och kraschen.
Jag fick ett samtal på morgonen den 21:augusti. En läkare förklarade sakta för mig att Rouzbeh hade varit med om en trafikolycka, han hade inte klarat sig. Han hade somnat in föralltid, han var död.
Just då gick det inte in och jag tänkte
"Faan vilken opersonlig doktor, och varför måste han upprepa det hela tiden?"
De hade beställt en taxi som skulle ta mig från Stockholm till Kalmar.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjorde.
Jag la väl ner min tandborste och ett par trosor i handväskan och satte mig i taxin.
På sjukhuset sa jag att jag skulle träffa Rouzbeh Karlsson, Receptionarien kollade storsögt på mig och visade mig rätt till ett rum där hon nervöst bad mig sitta ner och vänta.
En läkare kom in, berättade hela storyn.
Rouzbeh hade inte känt någon smärta sa han. Bara på ett ögonblick hade kroppen stannat sa han.
Det gick in.
Och paniken, illamåendet, hjälplösheten kom över mig.
Jag grät och skrek, hyperventilerade och gick runt i det där lilla rummet. Det var myror i benen på mig, jag ville bara...
det här händer inte, det här händer inte.
Känslan är så obeskrivbar.Allt bara sköljer över en. precis allt. Alla känslor. Men mest känner man sig så jävla villrådig, vad gör jagnu? Vad ska jag göra.
Mina föräldrar kom in, de grät båda två hysteriskt.
Benen bar mig inte så jag föll ihop på golvet och mamma satte sig med mig i sin famn.
Pappa gick ut ur rummet.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Resten är som i en dimma.
Inte förräns dagen efter slutade jag skaka och frysa. Gråta och hyperventilera. Skrika tills luften tog slut.
Jag pratade inte, kunde inte äta.
Min Rouzbeh.
