Miss mum

Håller på o packar, Kaspian sover.
Trött efter dagen, vi kom hem till Linus och Beatrice och hela Linus släkt som alla var sååå bebiskära!
Så Kaspian har flugit mellan famnar och gullat med och pussats på hela dagen.

Imorgon åker vi ju som sagt till Kalmar, första gången för Kaspian.
Vi åker vid 9, efter att han ätit och brukar sova i nästan tre timmar.
Visserligen enligt de "gamla" rutinerna..

Hoppas allt går bra, Vill verkligen att han ska sova för han gillar inte o åka bil.
Vi sover hos min mamma och pappa och kommer hem på tisdagkväll tror jag.

kram o ha en bra helg. Det ska jag ha, så gott det går bakom tårarna!

Jag är glad för jag tror minsann min lilla pojke håller på o rumstrera om sina rutiner till de bättre!

Igår sov han från 19-00, vaknade och åt sedan somnade han om och sov till 05, åt och sov till 09 o åt, och sedan låg han i babysittern och kollade på mig när jag åt frukost.

Om nätterna fortsätter såhär blir jag överlycklig!
Jag kan få sova ca 9 timmar per natt! Är det för bra??
Kanske..
Jaja, nu ska vi iallafall ta en promenad och handla liet mjölk och bröd+ frukt.
Sedan ska vi träffa Linus och Beatrice och fika.
kram

Idag har Kaspian varit jättemysig, inte skrikit en enda gång och varit vaken mycket mer än vad han brukar!

Kul att kunna prata och leka lite med honom, han är ju fortfarande i ätasovaäta stadiet men han kanske börjar komma ur det!
Så när han vaknade vid 9 fick han mat och så gick jag en timmes promenad och han sov vidare i vagnen.
Kom hem och åt frukost i lugn och ro, hann sminka mig och bädda sängen.
Sedan vaknade han vid 11 och var vaken ända till 13!!
Kanske ska börja ändra rutinerna lite om det fortsätter såhär. För rutiner vill jag att han ska ha från första stund så jag vet hur jag kan spendera min tid.
Det är sjukt svårt att få allt o gå ihop ibland.
Mat ska göras, disk ska diskas,jag ska duscha, tvätt, dammsuga, räkningar, vattnablommor, handla.
Men jag klarar det och är faktiskt stolt över det!
Han sov från 13-15.30 och åt lite och sedan badade vi! Han tycker inte riktigt om det än men det går bättre för varje gång! I blrjan gallskrek han men nu syns det bara på honom att han inte kan slappna av riktigt o inte tycker om det.

Sedan trodde jag att han ville sova igen men han låg bara och kollade på mig o sprattlade.
Så vi låg och myste/vilade i en timme. Underbart.

Nu sover han och kommer sova till 11 enligt "gamla rutinerna" så jag vet inte.. Hoppas det, för Maya är här. Min kompis.
Hon har gjort blåbärspaj som vi ska äta och kolla på Intervjun med prinsarna i England 20.00.

Maya är en vän jag fick när jag flyttade till stockholm-00. Båda vi städade hotellrum och fick bra kontakt.
Sedan gick vi båda vidare från hotellstädninge och höll kontakten!
Hon är den som är lättast för mig att prata om allt med.

Hon har gjort lasagne och laxospenat paj och frusit in åt mig! Härligt.
Nu ska jag vispa vaniljsås!

O my god vad skönt det var att för första gången på två veckor slippa rusa in i duschen som en skållad höna och ut igen lika snabbt bara för att klumpen är vaken. Han somnade och jag visste att han lugnt skulle sova i en timme minst.
Så in med massa kläder i tvättmaskinen och in i duschen..

Jag duschade i 30 minuter och njöt av varje liten sekund.

Sedan lagom tills jag hade smörjt in hela kroppen, fått lite mascara på fransarna och blåst håret vaknade han och var så glad så.
Bland det bästa han vet är att vara i bärselen så där hängde han så snällt medans jag hängde tvätt.
Sedan satte vi oss på balkongen och åt båda två.

I helgen tar jag och Kaspian bilen ner till Kalmar och hälsar på släktingar, och pappas grav.
Det gör så ontontont.
Det är ju hans son.
Min kärlek♥

Natten har varit hemsk.
Kaspian somnade som vanligt i min famn vid 22.
Sedan vaknade han, precis som vanligt vid 02.
Och skrek, skrek skrek. Han kunde inte äta för han skrek, helt otröstlig var han.
Han skrek så pass mycket att jag knappt trodde han fick luft.
man känner sig så himla maktlös, Har han ont någonstans?Vad vill han?
Han skrek konstant från 02-04.
Då la jag honom i vagnen och gick ut i gick säkert 5 kilometer mitt i natten.
Men han somnade faktiskt! Så han sov resten av "natten" i vagnen.

Idag skulle vi ha träffat Angela och Nova men vi avbokade, Kaspian (och jag!) är helt slut.
Ligger här bredvid mig i sängen och myser.
Nu ska jag amma honom lite och försöka få honom och sova så jag kan ta en dusch och eventuellt tvätta en maskin.

Det kommer i vågor, sorgen alltså.
Ju mer magen växte ju mer saknade jag. Jag hade så mycket jag ville berätta för honom, den första sparken.
Han skulle varit med på alla barnmorskebesök, han skulle också ha gråtit när jag för första gången fick se min son på bild.

Det är svårt att berätta, det låter så light.
Det här är det värsta som hänt mig i hela mitt liv. Det finns inget som besrkiver det, det måste upplevas. Men det är inget jag önskar min värsta fiende att uppleva ens.
Så det är svårt.

På morgonen den 19:e Maj vaknade jag och gick upp ur sängen, Magen var enorm. 
En del frågade mig om jag väntade tvillingar.
När jag stod och blandade juice gick vattnet. 
Sedan började värkarna komma. Jag ringde min bror i ren panik, detta var en vecka för tidigt. Han skulle juvara med mig!
Han pratade lugnande med mig medans han bokade om sitt plan.
Jag låg på golvet i köket och kved. 
Jag ringde till sjukhuset, de ville att jag skulle vänta till värkarna var tätare. 
13.00 ringde jag en taxi, taxi är ett svårt ord för mig. Jag hatar taxi.
Men jag var tvungen, min bror skulle ju ha kört mig men hans plan gick om två timmar. 
Taxichaffören hade två barn och hjälpte mig att andas och sa att jag fick skrika hur mycket jag ville .
Han hjälpte mig in i sjukhuset med väskan och frågade om han skulle ringa pappan. 

"Nej, han är påväg" .

Jag fick ett rum, ensam låg jag och försökte hitta ställningar där jag kunde sova.
Vid 17 kom barnmorskor in, själva förlossningen satte igång.
Allt härifrån är lite i smärt-lustgas-dimma, men min bror kom inrusandes och det kändes som allt blev så mycket lättare.
Någon som jag kände, jag var inte ensam bland alla främmande människor i rummet.
Det gick relativt snabbt, Min bror var ett enormt stöd under hela förlossningen.

Det ögonblicket när jag fick honom på mitt bröst och de sa :

Grattis, En son.

Det fanns inget annat, För någon minut var det bara han och jag i hela världen. Den känslan..
All smärta,ilska och saknad flyger iväg. Min son och jag.

19 Maj 2007, kl 21.40. 53 cm lång och 4190 gram tung.

Jag låg kvar i 5 dagar, han åt inte riktigt som han skulle och blev sondmatad.
Men vi fick igång det och att komma hem var underbart. Att få ligga i sin egen säng och bara insupa allt.
Min bror stannade en vecka, Sedan åkte han hem och Rouzbehs och mina föräldrar kom.
Det måste kännas konstigt för Bernt och Ani, Ett barnbarn men inget barn..

De stannade alla i 4 dagar som var väldigt hektiska.
Många av mina kompisar kom på eftermiddagarna och uppvaktade.
Vi grät mycket också, pratade minnen och kollade på bilder.

Begravningen ägde rum 30 Augusti.
En svart kista.
Alla hade vita rosor med sig.
Det var fint. Det var närmare70 personer där.
Jag förstod nog aldrig riktigt att mitt livs kärlek låg i den där kistan.
Jag bara grät, och grät. Inga tankar, bara gråt.

Den 14 Augusti 2006 sprang jag och Rousbeh fnittrandes in på toaletten.
I handen höll jag ett gravtest, POSITIVT.
R blev så lycklig, han sprang runt i lägenheten och visste knappt vad han skulle göra. Han fumlade med allt och kysste mig mellan varven han sprang runt och portionerde ut sin lycka.
Vi var det lyckligaste paret i världen.
Vi hade tillbringat 7 underbara år tillsammans och nu kom det absolut största. Vi skulle bli föräldrar, vi två ahde skapat något unikt.

Vi båda hade semster och skulle ha de Augusti ut. Det var det bästa, mest perfekt som kunde hända.
Vi låg på stränder och pratade, kysste varandra och bara var lyckliga. Fyfan vad lyckliga vi var, Vi älskade varandra.
vi älskar varandra.

Den 20 Augusti kysste jag min snygging adjö, han tog bilen ner till Kalmar där våra föräldrar bor.
Jag skulle komma ner den 22:a eftersom jag skulle hjälpa en väninna med flyttstädning och Rouzbeh ville träffa sina kompisar och var ivrig på att få komma hem.
Så han skulle hämta mig på tågstationen den 22:a.

Så blev det inte.

Han ringde på kvällen och försäkrade mig att resan gått bra och att han var framme hos sina föräldrar, han var så nervig och plirrig. Han fick nämligen inte försäga sig, vi ville berätta tillsammans när våra föräldrar var samlade.
Han skulle gå en rejäl krogrunda med alla sina gamla kompisar, i vanliga fall hade jag blivit lite tjurig men nu var jag så genuint glad så jag bad honom dricka för mig och hälsa sina kompisar.
De drack väl på och alla blev rejält runda under fötterna. Rouzbeh kanske värst.
Men förnuftig som han är så ringer han efter taxi.
Taxin hämtar upp honom, De kör ut på motorvägen och svänger precis av mot avfarten mot R:s föräldrahem.
Bilen får motorstopp mitt i vägen, en bil kommer i ca 140 km/h och kör rätt in i passagerarsidan.
Alla tre avlider.
Jag som var uppe länge den natten och städade Miras lägenhet skickade ett sms vid 3
"Är du hemma, full och glad?"
Han hann aldrig läsa det.
Grannarna till Bernt och Ani, Rouzbehs föräldrar, hörde de skrikande bromsarna och kraschen.

Jag fick ett samtal på morgonen den 21:augusti. En läkare förklarade sakta för mig att Rouzbeh hade varit med om en trafikolycka, han hade inte klarat sig. Han hade somnat in föralltid, han  var död.
Just då gick det inte in och jag tänkte
"Faan vilken opersonlig doktor, och varför måste han upprepa det hela tiden?"
De hade beställt en taxi som skulle ta mig från Stockholm till Kalmar.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjorde.
Jag la väl ner min tandborste och ett par trosor i handväskan och satte mig i taxin.
På sjukhuset sa jag att jag skulle träffa Rouzbeh Karlsson, Receptionarien kollade storsögt på mig och visade mig rätt till ett rum där hon nervöst bad mig sitta ner och vänta.
En läkare kom in, berättade hela storyn.
Rouzbeh hade inte känt någon smärta sa han. Bara på ett ögonblick hade kroppen stannat sa han.

Det gick in.

Och paniken, illamåendet, hjälplösheten kom över mig.
Jag grät och skrek, hyperventilerade och gick runt i det där lilla rummet. Det var myror i benen på mig, jag ville bara...
det här händer inte, det här händer inte.
Känslan är så obeskrivbar.Allt bara sköljer över en. precis allt. Alla känslor. Men mest känner man sig så jävla villrådig, vad gör jagnu? Vad ska jag göra.

Mina föräldrar kom in, de grät båda två hysteriskt.
Benen bar mig inte så jag föll ihop på golvet och mamma satte sig med mig i sin famn.
Pappa gick ut ur rummet.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Resten är som i en dimma.
Inte förräns dagen efter slutade jag skaka och frysa. Gråta och hyperventilera. Skrika tills luften tog slut.
Jag pratade inte, kunde inte äta.
Min Rouzbeh.

Kaspian Rouzbeh Karlsson.
My precious.
Min son, mitt allt mitt livsverk!

Han som gör att jag går upp leendes klockan fyra på morgonen.
Han som har gjort mitt liv så himla mycket ljusare. Så oerhört mycket ett litet oskyldigt knyte kan göra.
Så mycket kärlek det kan ge även fast det knappt kan fästa blicken.
Han har hjälpt mig genom det oerhört svåra. Hans far finns inte längre i livet.
Han kommer aldrig få träffa sin riktiga pappa mer än på kort.
Så jävla sorgligt, och så otroligt ont det gör i hjärtat.