Miss mum

Det kommer i vågor, sorgen alltså.
Ju mer magen växte ju mer saknade jag. Jag hade så mycket jag ville berätta för honom, den första sparken.
Han skulle varit med på alla barnmorskebesök, han skulle också ha gråtit när jag för första gången fick se min son på bild.

Det är svårt att berätta, det låter så light.
Det här är det värsta som hänt mig i hela mitt liv. Det finns inget som besrkiver det, det måste upplevas. Men det är inget jag önskar min värsta fiende att uppleva ens.
Så det är svårt.

På morgonen den 19:e Maj vaknade jag och gick upp ur sängen, Magen var enorm. 
En del frågade mig om jag väntade tvillingar.
När jag stod och blandade juice gick vattnet. 
Sedan började värkarna komma. Jag ringde min bror i ren panik, detta var en vecka för tidigt. Han skulle juvara med mig!
Han pratade lugnande med mig medans han bokade om sitt plan.
Jag låg på golvet i köket och kved. 
Jag ringde till sjukhuset, de ville att jag skulle vänta till värkarna var tätare. 
13.00 ringde jag en taxi, taxi är ett svårt ord för mig. Jag hatar taxi.
Men jag var tvungen, min bror skulle ju ha kört mig men hans plan gick om två timmar. 
Taxichaffören hade två barn och hjälpte mig att andas och sa att jag fick skrika hur mycket jag ville .
Han hjälpte mig in i sjukhuset med väskan och frågade om han skulle ringa pappan. 

"Nej, han är påväg" .

Jag fick ett rum, ensam låg jag och försökte hitta ställningar där jag kunde sova.
Vid 17 kom barnmorskor in, själva förlossningen satte igång.
Allt härifrån är lite i smärt-lustgas-dimma, men min bror kom inrusandes och det kändes som allt blev så mycket lättare.
Någon som jag kände, jag var inte ensam bland alla främmande människor i rummet.
Det gick relativt snabbt, Min bror var ett enormt stöd under hela förlossningen.

Det ögonblicket när jag fick honom på mitt bröst och de sa :

Grattis, En son.

Det fanns inget annat, För någon minut var det bara han och jag i hela världen. Den känslan..
All smärta,ilska och saknad flyger iväg. Min son och jag.

19 Maj 2007, kl 21.40. 53 cm lång och 4190 gram tung.

Jag låg kvar i 5 dagar, han åt inte riktigt som han skulle och blev sondmatad.
Men vi fick igång det och att komma hem var underbart. Att få ligga i sin egen säng och bara insupa allt.
Min bror stannade en vecka, Sedan åkte han hem och Rouzbehs och mina föräldrar kom.
Det måste kännas konstigt för Bernt och Ani, Ett barnbarn men inget barn..

De stannade alla i 4 dagar som var väldigt hektiska.
Många av mina kompisar kom på eftermiddagarna och uppvaktade.
Vi grät mycket också, pratade minnen och kollade på bilder.