Miss mum

Är så himla trött.... Verkligen det värsta jag vet att vara såhär matt och orkeslös, måste diska, duscha, vattna blommorna och vika tvätt. Men ligger här i sängen under täcket och fryser hur mycket som helst!
Hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk, inte kul med en energisk son...

Tror det beror på min uteblivna sömn denna vecka. Kaspians sömn har bara blivit värre, nu sover han abra någon timme i sträck och kommer sedan in till mig, jag bär tillbaka honom, och när han somnat och jag lyckats somna igen sover vi kanske en timme sedan vaknar han igen, och kommer in till mig....

Nej, måste ta tag i mig själv och diska och ta en snabbdusch sen sova, resten får vänta till imorgon! 

Ibland blir jag så arg på livet.

Varför ska det, tillexempel, vara så svårt att glömma?
Det är tre år sedan Rouzbeh gick bort, men jag sitter fortfarande här och gråter för jag vill vara i hans famn.
Varför kan jag inte få höra hans röst? Prata med honom, skratta åt Kaspian med honom, sova en hel natt i hans famn, somna till ljudet av hans röst och gitarrspelande.

Varför ska det vara så grymt, varför finns ens döden. Den är ju inte bra för något.
Varförvarförvarför ska inte Kaspian få träffa sin pappa?!

Jag vet att inga av dem här tankarna får honom tillbaka och att det bästa vore att försöka fötränga. Men det går inte. Går förbi fotot av oss i haleln varje dag och det värker. Fysiskt värker det, det gör ont för att han inte är här. Vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det.

Hej.
Kaspian sover, jag har diskat, hängt och sorterat tvätt och gått med sopor. Så jag är värd lite datoritd tycker jag :-)
Han var väldigt trött ikväll så jag hoppas att jag kan få en hel natts sömn. Detta är också så ovant för mig då Kaspian för det mesta varit väldigt duktig på att sova och sov hela nätter redan som liten bebis.
Men man ska ju uppleva allt... ;-)
Leka med bilar är det som gäller just nu och han döper gärna sina bilar. "Kaspian bil", "Mamma bil" och "Pappa bil".
Grejen är att "Pappa bil" är Rikard. Det gör ont i mig både att Rouzbeh inte är en del av hans liv och aldrig komemr att bli, och att Rikard inte heller längre är en del i våra liv. Men om någon vecka ska vi träffa honom. Känner att jag vill prata med honom, vill ha honom i mitt och Kaspians liv. Älskar honom otroligt mycket som vän och vill att Kaspian ska ha någon manlig gestalt i sin uppväxt.

Idag var Kaspian på dagis 8-13 och jag jobbade samma tid, sedan träffade vi Maya och Agnes. Maya och henne pojkvän var för några veckor sedan i Kina och hämtade sin lilla Agnes, så de har fullt upp att lära känna sin lilla och försöka anpassa henne och sig själva. Men en liten fika hade hon tid för iallafall och Kaspian har hela kvällen pratat om "Annes". Hon fick tillochmed en egen bil ;-)

Nu ska jag hänga en sista tvät och sedan lägga fram kläder till imorn och sedan försöka sova i tid för en gångs skull!

Livet är verkligen en bergochdalbana för mig.
Hela tiden.
Just nu är jag nere i den djupaste av dalarna. Kände därför för att skriva av mig på bloggen. Skriver nästan aldrig nuförtiden, det blir likosm inte tid när jag hela dagarna ska hålla koll på en vild och nyfiken 2åring och på kvällarna klara av allt hushållsarbete själv. Ja, för jag är själv igen.

Jag och Rikard var tillsammans i ett och ett halvt år. Allt var bra men så en dag dog kärleken på något vis, jag tror den hade varit påväg utåt en längre tid. Rikard fick stå ut med mycket från mig, jag var inte på något vis hel när jag träffade honom utan ältade, grät och var hysterisk emellanåt. Och jag jag kan ärligt säga att jag fått stå ut med mycket från han också. Han är en jätteharmonisk människa som är snäll och positiv mest hela tiden, därför blir han, när han blir arg, hysteriskt arg. Han fick utbrott mer eller mindre och våra gräl kunde ibland sluta med att jag var rädd för honom.


Så därför tog vi beslutet. Och jag har återigen flyttat, men jag är van nu, Kaspian ockå.
Och livet går vidare. Även fast jag ibland vill stanna det.
Ärligt, jag ska inte glorifiera någonting, det är rentutsagt förjävligt att klara vardagen själv. Jag beundrar de mammor och pappor som gör det med fler barn. Jag lägger mig i sängen varje kväll utmattad. Och vaknar utmattad. Om jag ens får somna.

För Kaspian har slutat sova...
Han lägger sig vid nio varje kväll, då börjar jag fixa,städa, kolla på program jag spelat in, betala räkningar osv.
Kommer isäng vid ett oftast. Och sen vaknar Kaspian trenollnoll. Jag kan nästan stälal klockan efter honom.
Klockan tre, och är klarvaken. Jag vyssjar, vaggar, sjunger, gör varm mjölk, försöker leka och trötta ut honom och i bästa fall somnar han igen vid fyra kanske, ibland inte alls. Och så ska vi upp sju och vara vid dagis åtta.
Jag har varit på ett besök hos vårdcentralen men de säger att det är en fas. Att jag ska lägga honom senare.
Men jag kan inte lägga honom senare! Då fungerar inte vardagen helt enkelt, jag måste några timmar om dagen för mig själv där jag kan städa,tvätta och allt det där, nivet.

Så jag får väl helt enkelt vääääänta uuuut faaaaaaaasen.
Men min lilla gullunge är ju ändå värd allt för mig så han kan få vara vaken hela nätterna, bara han finns kvar hos mig.
Nu ska jag hänga tvätt och bada min rumpnisse som leker så fint just nu. Sedan ska jag försöka se Idol hade jag tänkt, Ska försöka varva ner Kaspian timmarna innan han ska sova så han inte är uppe i varv utan somnar lugnt och fint.

Skönt att skriva faktiskt! Skriv jättegärna om ni läst:)