gråt-träff..
Lämnade Kaspian hos Beatrice vid tio och åkte sedan hem till Anna i Nacka.
Anna som jag har haft mejlkontakt med i snart ett år, hon förlorade sin kille i tsunamin.
På något sätt var det skönt att se henne, hon strålar av glädje och är sprallig och glad.
Men när vi kom in på händelsen blev hela hon sorgsen, vi grät och skrattade istrotsett samtidigt.
Jag tror att iomed att jag såg henne ha gått vidare, vara glad men samtidigt tillåta sig att vara ledsen när hon behöver ger mig inspiration och ork att kämpa vidare, för jag vet att jag får vara ledsen när jag behöver det även i framtiden.
Ibland känns det som en del frågar istort sett " Har du kommit över det?", inte rakt ut och de menar säkert inte så men jag får den känslan. Och hur konstigt det än låter så får jag "prestationsångest" och ännu mer ångest över att jag känner pr.ångest osv...
Våra situationer är ju givetvis olika då jag har Kaspian som hela tiden påminner mig och GLÄDJER mig.
Jag känner mig verkligen så välsignad som fått honom, klarat av honom själv. Hade jag stått kvar här ensam hade jag inte levt idag. Kanske fysiskt men inte psykiskt.
Det är han som får mig att gå ut, träffa mina vänner och kunna vara glad.
Och jag blir glad när han mår bra, på något sätt är det som om Rouzbeh också mår bra då.
Har precis hämtat Kaspian som sov i en rosa body med prinsessor och hjärtan på. =)
Blev stressigt imorse så jag glömde packa ner extrakläder och han hade spytt.
En riktig sötnos var han, fast det är han ju alltid, min älskade prins! 
Kolik? nej taaaaaaack
Oh holy moly.
Jag har varit vaken i ca 19 timmar nu.
Kaspian har kommit in i någon slags kolikfas ( peppar, peppar)
Hoppas inte detta är bestående då han i stortsett har skrikit sedan igår natt.
Jag går ut och går o när han ligger i vagnen är han tyst men sover INTE.
Han är tyst när ham ammar också vilket är skönt.
Men annars.. Jag har knappt ätit, inte kunnat svara i telefon..
Ja, ni kan väl tänka er. han gallskriker inte hela tiden men gnyr och är liksom aldrig tyst.
Just nu sover han och då sätter jag mig här..
Är konstigt nog inte trött, mammareflexerna går väl in och hjälper mig att överleva.
Vet inte hur länge han ska hålla på såhär. Någon gång måste ju rösten ta slut och så även han? Han måste ju sova menar jag.
Jag som hittills bara fått uppleva snäll o go bebis...
Jag har varit vaken i ca 19 timmar nu.
Kaspian har kommit in i någon slags kolikfas ( peppar, peppar)
Hoppas inte detta är bestående då han i stortsett har skrikit sedan igår natt.
Jag går ut och går o när han ligger i vagnen är han tyst men sover INTE.
Han är tyst när ham ammar också vilket är skönt.
Men annars.. Jag har knappt ätit, inte kunnat svara i telefon..
Ja, ni kan väl tänka er. han gallskriker inte hela tiden men gnyr och är liksom aldrig tyst.
Just nu sover han och då sätter jag mig här..
Är konstigt nog inte trött, mammareflexerna går väl in och hjälper mig att överleva.
Vet inte hur länge han ska hålla på såhär. Någon gång måste ju rösten ta slut och så även han? Han måste ju sova menar jag.
Jag som hittills bara fått uppleva snäll o go bebis...
rutinschabbel
Tror Kaspian håller på o bli sjuk, eller så är han väldigt trött och ohungrig..
Han sover mycket och äter mycket mindre. Rutinerna rubbas lite..
Rutinerna nu
21.00 nattar jag honom efter amning
01.00 äter
06.00 äter
09.00 vaknar
10.00 äter
10.30 somnar
11.30 vaknar o äter lite
15.00 äter och somnar
18.00 vaknar o äter o är sedan vaken till 21.
Hoppas att han kan hålla de här rutinerna ett tag, de är perfekta både för han och mig.
Min barnmorska sa visserligen att jag skulle dra ner amningen lite, han behöver inte äta så ofta.
Det betyder att jag måste lägga om rutinerna vilket är jobbigt när man ska hålla honom vaken o lägga honom pigg.. Jaja,´vi ska dit nån gång nästa vecka tror jag. Får prata med henne då.
KRAM
Han sover mycket och äter mycket mindre. Rutinerna rubbas lite..
Rutinerna nu
21.00 nattar jag honom efter amning
01.00 äter
06.00 äter
09.00 vaknar
10.00 äter
10.30 somnar
11.30 vaknar o äter lite
15.00 äter och somnar
18.00 vaknar o äter o är sedan vaken till 21.
Hoppas att han kan hålla de här rutinerna ett tag, de är perfekta både för han och mig.
Min barnmorska sa visserligen att jag skulle dra ner amningen lite, han behöver inte äta så ofta.
Det betyder att jag måste lägga om rutinerna vilket är jobbigt när man ska hålla honom vaken o lägga honom pigg.. Jaja,´vi ska dit nån gång nästa vecka tror jag. Får prata med henne då.
KRAM
Stor plutt
Hej.
Jag är ledsen att jag inte skrivit på ett tag, Fick lite panikångest där ett tag o klarade inte av att vara i lägenheten så jag och Kaspian tog bilen ner till Kalmar och till hemlagade måltider,lugn och ompyssling.
Igår fyllde krabaten min TVÅ MÅNADER!!!
Mamma och pappa följde med mig hem i onsdags.
Så igår kom Maya och Kristian, Martina med Liv och Lea, och Linus, Beatrice och Emmy.
Jag blir såå bortskämd o ompysslad när mamma och pappa är här!!
Pappa lagade middagen,
(förrätt avokado med färska räkor o majonäs, huvudrätt lax o spenat paj & kyckling o chili paj + en sallad med massa ingridienser som var höjdpunkten på hela middagen enligt alla! efterrätt blev milkshakes o prinsbakelser med kaffe)
Allt blev så lyckat och jag kände mig trots den förlorade biten HEL.
Den känslan har jag aldrig känt, och det var underbart. :)
Idag har vi vinkat av mamma och pappa på tågstationen, gått promenad på tre timmar, Kaspian har varit vaken MYCKET och jag har fått upp massa kort ovanför hans säng.
Svarta ramar och svartvita foton på honom, Rouzbeh &mig och lite vänner o så som jag satt upp lite huller om buller. Och i mitten är kortet på oss, när vi precis fått POSITIVT svar, den i färg och det blev så himla fint då vi båda har blåa kläder o så är det en vit ram runt det. kärlek är det enda man kan säga som beskriver det någorlunda.
Nu ska jag äta lite rester från igår och amma Kaspian, sedan nattning.
Sedan ska jag betala räkningar (gääsp) och våttorka golven, det behövs.
SEN kan jag göra vad jag vill (troligen tvätta..)
PUSS på er
Jag är ledsen att jag inte skrivit på ett tag, Fick lite panikångest där ett tag o klarade inte av att vara i lägenheten så jag och Kaspian tog bilen ner till Kalmar och till hemlagade måltider,lugn och ompyssling.
Igår fyllde krabaten min TVÅ MÅNADER!!!
Mamma och pappa följde med mig hem i onsdags.
Så igår kom Maya och Kristian, Martina med Liv och Lea, och Linus, Beatrice och Emmy.
Jag blir såå bortskämd o ompysslad när mamma och pappa är här!!
Pappa lagade middagen,
(förrätt avokado med färska räkor o majonäs, huvudrätt lax o spenat paj & kyckling o chili paj + en sallad med massa ingridienser som var höjdpunkten på hela middagen enligt alla! efterrätt blev milkshakes o prinsbakelser med kaffe)
Allt blev så lyckat och jag kände mig trots den förlorade biten HEL.
Den känslan har jag aldrig känt, och det var underbart. :)
Idag har vi vinkat av mamma och pappa på tågstationen, gått promenad på tre timmar, Kaspian har varit vaken MYCKET och jag har fått upp massa kort ovanför hans säng.
Svarta ramar och svartvita foton på honom, Rouzbeh &mig och lite vänner o så som jag satt upp lite huller om buller. Och i mitten är kortet på oss, när vi precis fått POSITIVT svar, den i färg och det blev så himla fint då vi båda har blåa kläder o så är det en vit ram runt det. kärlek är det enda man kan säga som beskriver det någorlunda.
Nu ska jag äta lite rester från igår och amma Kaspian, sedan nattning.
Sedan ska jag betala räkningar (gääsp) och våttorka golven, det behövs.
SEN kan jag göra vad jag vill (troligen tvätta..)
PUSS på er
Hemma igen
Hemma från Kalmar med massa ny kraft från familj och vänner och rejäl uppvilning och ompyssling. Både farmor och mormor har velat haft ensamtid med Kaspian så jag har bara njutit och läst böcker och duschat länge och bara pysslat om mig själv.
Resan gick bra, han sov både dit och hem.
Kom hem vid tolv då vi åkte tidigt imorse.
Nu ska jag packa upp och slänga in lite tvätt i maskinen.
Kaspian sover och ska egentligen inte göra det, men idag går vi helt efter hans egna schema, han är trött efter alla nya upplevelser och människor.
Besöket vid graven vill jag helst inte skriva om, det var så hemskt. Alla minnen,känslor och bilder kom upp och att det kändes som att Kaspian förstod gjorde bara det hela ännu värre.
Han grät hela vägen dit, men när vi väl kom dit och satte oss ner framför stenen blev han tyst..
Kram, o ta hand om er <3
Resan gick bra, han sov både dit och hem.
Kom hem vid tolv då vi åkte tidigt imorse.
Nu ska jag packa upp och slänga in lite tvätt i maskinen.
Kaspian sover och ska egentligen inte göra det, men idag går vi helt efter hans egna schema, han är trött efter alla nya upplevelser och människor.
Besöket vid graven vill jag helst inte skriva om, det var så hemskt. Alla minnen,känslor och bilder kom upp och att det kändes som att Kaspian förstod gjorde bara det hela ännu värre.
Han grät hela vägen dit, men när vi väl kom dit och satte oss ner framför stenen blev han tyst..
Kram, o ta hand om er <3
sovvanor
Jag är glad för jag tror minsann min lilla pojke håller på o rumstrera om sina rutiner till de bättre!
Igår sov han från 19-00, vaknade och åt sedan somnade han om och sov till 05, åt och sov till 09 o åt, och sedan låg han i babysittern och kollade på mig när jag åt frukost.
Om nätterna fortsätter såhär blir jag överlycklig!
Jag kan få sova ca 9 timmar per natt! Är det för bra??
Kanske..
Jaja, nu ska vi iallafall ta en promenad och handla liet mjölk och bröd+ frukt.
Sedan ska vi träffa Linus och Beatrice och fika.
kram
Igår sov han från 19-00, vaknade och åt sedan somnade han om och sov till 05, åt och sov till 09 o åt, och sedan låg han i babysittern och kollade på mig när jag åt frukost.
Om nätterna fortsätter såhär blir jag överlycklig!
Jag kan få sova ca 9 timmar per natt! Är det för bra??
Kanske..
Jaja, nu ska vi iallafall ta en promenad och handla liet mjölk och bröd+ frukt.
Sedan ska vi träffa Linus och Beatrice och fika.
kram
What a night..
Natten har varit hemsk.
Kaspian somnade som vanligt i min famn vid 22.
Sedan vaknade han, precis som vanligt vid 02.
Och skrek, skrek skrek. Han kunde inte äta för han skrek, helt otröstlig var han.
Han skrek så pass mycket att jag knappt trodde han fick luft.
man känner sig så himla maktlös, Har han ont någonstans?Vad vill han?
Han skrek konstant från 02-04.
Då la jag honom i vagnen och gick ut i gick säkert 5 kilometer mitt i natten.
Men han somnade faktiskt! Så han sov resten av "natten" i vagnen.
Idag skulle vi ha träffat Angela och Nova men vi avbokade, Kaspian (och jag!) är helt slut.
Ligger här bredvid mig i sängen och myser.
Nu ska jag amma honom lite och försöka få honom och sova så jag kan ta en dusch och eventuellt tvätta en maskin.
Kaspian somnade som vanligt i min famn vid 22.
Sedan vaknade han, precis som vanligt vid 02.
Och skrek, skrek skrek. Han kunde inte äta för han skrek, helt otröstlig var han.
Han skrek så pass mycket att jag knappt trodde han fick luft.
man känner sig så himla maktlös, Har han ont någonstans?Vad vill han?
Han skrek konstant från 02-04.
Då la jag honom i vagnen och gick ut i gick säkert 5 kilometer mitt i natten.
Men han somnade faktiskt! Så han sov resten av "natten" i vagnen.
Idag skulle vi ha träffat Angela och Nova men vi avbokade, Kaspian (och jag!) är helt slut.
Ligger här bredvid mig i sängen och myser.
Nu ska jag amma honom lite och försöka få honom och sova så jag kan ta en dusch och eventuellt tvätta en maskin.
Förlossningen.
Det kommer i vågor, sorgen alltså.
Ju mer magen växte ju mer saknade jag. Jag hade så mycket jag ville berätta för honom, den första sparken.
Han skulle varit med på alla barnmorskebesök, han skulle också ha gråtit när jag för första gången fick se min son på bild.
Det är svårt att berätta, det låter så light.
Det här är det värsta som hänt mig i hela mitt liv. Det finns inget som besrkiver det, det måste upplevas. Men det är inget jag önskar min värsta fiende att uppleva ens.
Så det är svårt.
På morgonen den 19:e Maj vaknade jag och gick upp ur sängen, Magen var enorm.
En del frågade mig om jag väntade tvillingar.
När jag stod och blandade juice gick vattnet.
Sedan började värkarna komma. Jag ringde min bror i ren panik, detta var en vecka för tidigt. Han skulle juvara med mig!
Han pratade lugnande med mig medans han bokade om sitt plan.
Jag låg på golvet i köket och kved.
Jag ringde till sjukhuset, de ville att jag skulle vänta till värkarna var tätare.
13.00 ringde jag en taxi, taxi är ett svårt ord för mig. Jag hatar taxi.
Men jag var tvungen, min bror skulle ju ha kört mig men hans plan gick om två timmar.
Taxichaffören hade två barn och hjälpte mig att andas och sa att jag fick skrika hur mycket jag ville .
Han hjälpte mig in i sjukhuset med väskan och frågade om han skulle ringa pappan.
"Nej, han är påväg" .
Jag fick ett rum, ensam låg jag och försökte hitta ställningar där jag kunde sova.
Vid 17 kom barnmorskor in, själva förlossningen satte igång.
Allt härifrån är lite i smärt-lustgas-dimma, men min bror kom inrusandes och det kändes som allt blev så mycket lättare.
Någon som jag kände, jag var inte ensam bland alla främmande människor i rummet.
Det gick relativt snabbt, Min bror var ett enormt stöd under hela förlossningen.
Det ögonblicket när jag fick honom på mitt bröst och de sa :
Grattis, En son.
Det fanns inget annat, För någon minut var det bara han och jag i hela världen. Den känslan..
All smärta,ilska och saknad flyger iväg. Min son och jag.
19 Maj 2007, kl 21.40. 53 cm lång och 4190 gram tung.
Jag låg kvar i 5 dagar, han åt inte riktigt som han skulle och blev sondmatad.
Men vi fick igång det och att komma hem var underbart. Att få ligga i sin egen säng och bara insupa allt.
Min bror stannade en vecka, Sedan åkte han hem och Rouzbehs och mina föräldrar kom.
Det måste kännas konstigt för Bernt och Ani, Ett barnbarn men inget barn..
De stannade alla i 4 dagar som var väldigt hektiska.
Många av mina kompisar kom på eftermiddagarna och uppvaktade.
Vi grät mycket också, pratade minnen och kollade på bilder.
Ju mer magen växte ju mer saknade jag. Jag hade så mycket jag ville berätta för honom, den första sparken.
Han skulle varit med på alla barnmorskebesök, han skulle också ha gråtit när jag för första gången fick se min son på bild.
Det är svårt att berätta, det låter så light.
Det här är det värsta som hänt mig i hela mitt liv. Det finns inget som besrkiver det, det måste upplevas. Men det är inget jag önskar min värsta fiende att uppleva ens.
Så det är svårt.
På morgonen den 19:e Maj vaknade jag och gick upp ur sängen, Magen var enorm.
En del frågade mig om jag väntade tvillingar.
När jag stod och blandade juice gick vattnet.
Sedan började värkarna komma. Jag ringde min bror i ren panik, detta var en vecka för tidigt. Han skulle juvara med mig!
Han pratade lugnande med mig medans han bokade om sitt plan.
Jag låg på golvet i köket och kved.
Jag ringde till sjukhuset, de ville att jag skulle vänta till värkarna var tätare.
13.00 ringde jag en taxi, taxi är ett svårt ord för mig. Jag hatar taxi.
Men jag var tvungen, min bror skulle ju ha kört mig men hans plan gick om två timmar.
Taxichaffören hade två barn och hjälpte mig att andas och sa att jag fick skrika hur mycket jag ville .
Han hjälpte mig in i sjukhuset med väskan och frågade om han skulle ringa pappan.
"Nej, han är påväg" .
Jag fick ett rum, ensam låg jag och försökte hitta ställningar där jag kunde sova.
Vid 17 kom barnmorskor in, själva förlossningen satte igång.
Allt härifrån är lite i smärt-lustgas-dimma, men min bror kom inrusandes och det kändes som allt blev så mycket lättare.
Någon som jag kände, jag var inte ensam bland alla främmande människor i rummet.
Det gick relativt snabbt, Min bror var ett enormt stöd under hela förlossningen.
Det ögonblicket när jag fick honom på mitt bröst och de sa :
Grattis, En son.
Det fanns inget annat, För någon minut var det bara han och jag i hela världen. Den känslan..
All smärta,ilska och saknad flyger iväg. Min son och jag.
19 Maj 2007, kl 21.40. 53 cm lång och 4190 gram tung.
Jag låg kvar i 5 dagar, han åt inte riktigt som han skulle och blev sondmatad.
Men vi fick igång det och att komma hem var underbart. Att få ligga i sin egen säng och bara insupa allt.
Min bror stannade en vecka, Sedan åkte han hem och Rouzbehs och mina föräldrar kom.
Det måste kännas konstigt för Bernt och Ani, Ett barnbarn men inget barn..
De stannade alla i 4 dagar som var väldigt hektiska.
Många av mina kompisar kom på eftermiddagarna och uppvaktade.
Vi grät mycket också, pratade minnen och kollade på bilder.
Glädje och sorg på samma gång.
Kaspian Rouzbeh Karlsson.
My precious.
Min son, mitt allt mitt livsverk!
Han som gör att jag går upp leendes klockan fyra på morgonen.
Han som har gjort mitt liv så himla mycket ljusare. Så oerhört mycket ett litet oskyldigt knyte kan göra.
Så mycket kärlek det kan ge även fast det knappt kan fästa blicken.
Han har hjälpt mig genom det oerhört svåra. Hans far finns inte längre i livet.
Han kommer aldrig få träffa sin riktiga pappa mer än på kort.
Så jävla sorgligt, och så otroligt ont det gör i hjärtat.
My precious.
Min son, mitt allt mitt livsverk!
Han som gör att jag går upp leendes klockan fyra på morgonen.
Han som har gjort mitt liv så himla mycket ljusare. Så oerhört mycket ett litet oskyldigt knyte kan göra.
Så mycket kärlek det kan ge även fast det knappt kan fästa blicken.
Han har hjälpt mig genom det oerhört svåra. Hans far finns inte längre i livet.
Han kommer aldrig få träffa sin riktiga pappa mer än på kort.
Så jävla sorgligt, och så otroligt ont det gör i hjärtat.
