Miss mum

Nu slutar jag blogga, Jag har inte lika mycket att berätta längre och sorgen är mer hanterlig vilket gör den svårare att skriva om.

Ett stort enormt TACK från djupet av mitt hjärta för alla underbara kommentarer som har hjälpt mig att komma till den punkt jag är på idag.
Jag tror faktiskt, att utan bloggen hade jag aldrig kommit såhär långt på vägen.
Det har varit en frizon att skriva här, jag har aödrig behövt tänka vad jag ska skriva eller säga för att inte uttrycka mig fel utan bara skrivit rakt ur hjärtat och hjärnan.
Nu går vi vidare. (Kaspian kryper vidare.. ;))
Önskar jag kunde få ge er alla därute en kram på riktigt men som substitut - krama någon er närhet! Eller säg ett snällt ord. Ge en komplimang. ett leende. Ett hej. Upskatta vardagen, vi har en sådan enorm tur att vi har folk runt omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss.
Vi har tak över huvudet, en säng att sova i och mat att äta.
Och framförallt har vi kärlek!
Ta vara på den.

Så är det nu 2008!
Nyår var superlyckat med en underbar middag hemma hos Linus och Beatrice, Emmy och Kaspian sov i symbios precis under middagen så vi kunde äta världens godaste middag i lugn och ro. 
Vid tolvslaget skålade vi i champagne och jag fick en helt häftig upplevelse, eller upplevelse och upplevelse men vi stod i sovrummet och beundrade våra små och jag kunde nästan ta på stämningen som var KÄRLEK. 

Nytt år, Nya chanser och framförallt Fräscha chanser. 
Två år sedan olyckan. Två års kämpande. 

Kaspian kryptränar dagarna i ända och är knappt nöjd någon annanstans än på marken.
Han kan krypa men det går saaaakta, men han är lika lycklig för det!! 
Han äter istortsett samma mat som mig nu, skrattar högt och hela tiden vilket är kul och underbart.
Rikard har köpt en liten lägenhet i Stockholm och planerar att starta eget här 2008.
Jag känner mig så otroligt trygg med honom och det gör jag inte med många människor!

Nu har jag suttit här alldeles för länge, om 5 timmar vaknar Kaspian.....