Februari
Dock satt vi båda med handen i fickan på mobilen IFALL mamma skulle ringa, självklart ringde hon inte.
Rikard hängde med de andra ut medan jag gick hem till våra två fina.
Allt hade gått jättebra och mamma var lite sur för att jag kom hem så tidigt :-)
Har nästan glömt hur fantastiskt det är att få följa en bebis utveckling, dag för dag.
Nu fäster hon blicken och kan långa stunder fixera blicken vid något och titta. Oftast på storebror som leker häftigt med sina bilar.
Hon kräks dock väldigt mycket, har fått en tid hos vår barnmorska imorgon för en liten koll. Rädd att hon inte får i sig så mycket mat när en tredjedel kommer upp igen...
Vill bara skriva hur tacksam jag är för Rikard. Denna underbara, fina och omtänksamma man är min!
Dock kommer stunder där jag tänker att samma sak ska hända med honom som med Rouzbeh.
Tankarna bara kommer utan att jag egentligen "tänker" dem, jobbigt.
Nu blir det gos hela familjen i soffan till Solsidan, Rikard har gjort cheesecake! <3
Kaspian & Kornelia
Har suttit och läst alla mina inlägg idag, från det första till det sista.
Gråtit o gråtit men också lett och fått minnen tillbaka, all min bearbetning efter Rouzbeh finns i text och det är något jag är otroligt glad för. Mest för min egen skull, så att jag i stunder som nu kan läsa.
Läsa och veta att livet går vidare.
Läsa och förstå hur mycket bättre jag mår nu än för två år sedan.
Läsa och förstå att jag har gått vidare.
Läsa och förstå att det är okej att gå vidare, Rouzbeh finns alltid, alltid med mig och Kaspian.
Jag mår bra just nu.
Nyår 09-10 firade vi med Rikard och några av hans vänner. Vi märkte att vi saknade varandra för mycket när vi gjort slut och började på nytt att träffas. Denna gång med ett lyckligt slut. Tror vi gick för fort fram första gången, jag var inte redo för ett förhållande och han var inte redo för ett heller, egentligen.
Men nu är vi här, i en fyra i Kalmar (flytta är jag så van vid nu att det går på en dag...) och jag vet att här kommer vi bo. Jag känner på mig nu att det är på riktigt.
Kaspian fick en lillasyster den 3:e januari.
En alldeles egen liten lillasyter. Jag och Rikard fick vår alldeles egna lilla dotter.
Kornelia föddes sent på kvällen, precis som sin bror.
Det är något alldeles fantastiskt att vara mamma till två, och framförallt att vara mamma och uppleva en bebis tillsammans med någon.
Just nu försöker vi anpassa oss till de nya rutinerna med en liten.
Kaspian går halvdagar på dagis och det funkar jättebra.
Ja, så livet är så himla bra nu!
Alla skuldkänslor jag kände mot Rouzbeh i början av graviditeten är borta, Rikard har hjälpt mig jobba bort dem och fått mig att förstå att rouzbeh är glad för min skull, självklart vill han mitt bästa och han som hade 5 syskon och älskade det, ville nog att Kaspian skulle få syskon.
Min fina Kaspian som snart blir 4 hela år! <3
Nepp, nu vaknar snart en Liten och vill ha mat. Vi är tjejer själva hemma ikväll, Rikard och Kaspian är hos Rikards föräldrar och äter middag. Jag är überförkyld... Hoppas på att inte smitta Kornelia...
Puss o Kram alla fina som kommenterat under mina bloggår! kanske blir det fler inlägg nu...
Snabb update
Hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk, inte kul med en energisk son...
Tror det beror på min uteblivna sömn denna vecka. Kaspians sömn har bara blivit värre, nu sover han abra någon timme i sträck och kommer sedan in till mig, jag bär tillbaka honom, och när han somnat och jag lyckats somna igen sover vi kanske en timme sedan vaknar han igen, och kommer in till mig....
Nej, måste ta tag i mig själv och diska och ta en snabbdusch sen sova, resten får vänta till imorgon!
varför?
Ibland blir jag så arg på livet.
Varför ska det, tillexempel, vara så svårt att glömma?
Det är tre år sedan Rouzbeh gick bort, men jag sitter fortfarande här och gråter för jag vill vara i hans famn.
Varför kan jag inte få höra hans röst? Prata med honom, skratta åt Kaspian med honom, sova en hel natt i hans famn, somna till ljudet av hans röst och gitarrspelande.
Varför ska det vara så grymt, varför finns ens döden. Den är ju inte bra för något.
Varförvarförvarför ska inte Kaspian få träffa sin pappa?!
Jag vet att inga av dem här tankarna får honom tillbaka och att det bästa vore att försöka fötränga. Men det går inte. Går förbi fotot av oss i haleln varje dag och det värker. Fysiskt värker det, det gör ont för att han inte är här. Vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det.
Inlägg bil
Hej.
Kaspian sover, jag har diskat, hängt och sorterat tvätt och gått med sopor. Så jag är värd lite datoritd tycker jag :-)
Han var väldigt trött ikväll så jag hoppas att jag kan få en hel natts sömn. Detta är också så ovant för mig då Kaspian för det mesta varit väldigt duktig på att sova och sov hela nätter redan som liten bebis.
Men man ska ju uppleva allt... ;-)
Leka med bilar är det som gäller just nu och han döper gärna sina bilar. "Kaspian bil", "Mamma bil" och "Pappa bil".
Grejen är att "Pappa bil" är Rikard. Det gör ont i mig både att Rouzbeh inte är en del av hans liv och aldrig komemr att bli, och att Rikard inte heller längre är en del i våra liv. Men om någon vecka ska vi träffa honom. Känner att jag vill prata med honom, vill ha honom i mitt och Kaspians liv. Älskar honom otroligt mycket som vän och vill att Kaspian ska ha någon manlig gestalt i sin uppväxt.
Idag var Kaspian på dagis 8-13 och jag jobbade samma tid, sedan träffade vi Maya och Agnes. Maya och henne pojkvän var för några veckor sedan i Kina och hämtade sin lilla Agnes, så de har fullt upp att lära känna sin lilla och försöka anpassa henne och sig själva. Men en liten fika hade hon tid för iallafall och Kaspian har hela kvällen pratat om "Annes". Hon fick tillochmed en egen bil ;-)
Nu ska jag hänga en sista tvät och sedan lägga fram kläder till imorn och sedan försöka sova i tid för en gångs skull!
Bergochdalbanan livet
Hela tiden.
Just nu är jag nere i den djupaste av dalarna. Kände därför för att skriva av mig på bloggen. Skriver nästan aldrig nuförtiden, det blir likosm inte tid när jag hela dagarna ska hålla koll på en vild och nyfiken 2åring och på kvällarna klara av allt hushållsarbete själv. Ja, för jag är själv igen.
Jag och Rikard var tillsammans i ett och ett halvt år. Allt var bra men så en dag dog kärleken på något vis, jag tror den hade varit påväg utåt en längre tid. Rikard fick stå ut med mycket från mig, jag var inte på något vis hel när jag träffade honom utan ältade, grät och var hysterisk emellanåt. Och jag jag kan ärligt säga att jag fått stå ut med mycket från han också. Han är en jätteharmonisk människa som är snäll och positiv mest hela tiden, därför blir han, när han blir arg, hysteriskt arg. Han fick utbrott mer eller mindre och våra gräl kunde ibland sluta med att jag var rädd för honom.
Så därför tog vi beslutet. Och jag har återigen flyttat, men jag är van nu, Kaspian ockå.
Och livet går vidare. Även fast jag ibland vill stanna det.
Ärligt, jag ska inte glorifiera någonting, det är rentutsagt förjävligt att klara vardagen själv. Jag beundrar de mammor och pappor som gör det med fler barn. Jag lägger mig i sängen varje kväll utmattad. Och vaknar utmattad. Om jag ens får somna.
För Kaspian har slutat sova...
Han lägger sig vid nio varje kväll, då börjar jag fixa,städa, kolla på program jag spelat in, betala räkningar osv.
Kommer isäng vid ett oftast. Och sen vaknar Kaspian trenollnoll. Jag kan nästan stälal klockan efter honom.
Klockan tre, och är klarvaken. Jag vyssjar, vaggar, sjunger, gör varm mjölk, försöker leka och trötta ut honom och i bästa fall somnar han igen vid fyra kanske, ibland inte alls. Och så ska vi upp sju och vara vid dagis åtta.
Jag har varit på ett besök hos vårdcentralen men de säger att det är en fas. Att jag ska lägga honom senare.
Men jag kan inte lägga honom senare! Då fungerar inte vardagen helt enkelt, jag måste några timmar om dagen för mig själv där jag kan städa,tvätta och allt det där, nivet.
Så jag får väl helt enkelt vääääänta uuuut faaaaaaaasen.
Men min lilla gullunge är ju ändå värd allt för mig så han kan få vara vaken hela nätterna, bara han finns kvar hos mig.
Nu ska jag hänga tvätt och bada min rumpnisse som leker så fint just nu. Sedan ska jag försöka se Idol hade jag tänkt, Ska försöka varva ner Kaspian timmarna innan han ska sova så han inte är uppe i varv utan somnar lugnt och fint.
Skönt att skriva faktiskt! Skriv jättegärna om ni läst:)
Sommar
Hej!
Sitter just nu ute på våran lilla uteplats, låter mig mot husväggen.. (inga utemöbler har inköpts....)
... och förbannar mig själv lite att jag inte skaffat varken utemöbler eller mobilt bredband, hade varit så skönt att kunna ligga i solen och surfa lite och kolla på Rikard och Kaspian som tokbusar i lekparken!
Vi båda har semster nu och jag är så glad så glad att jag tog beslutet att flytta till Kalmar.
så underbart att bara kunna öppna balkongdörren på morgonen och så travar Kaspian ut i bara pyjamas och dricker sin välling ute i gräset! Det är sommar det!
Han pratar hela tiden nu, inte hälften är förståeligt men några ord!
Han kallar Rikard för pappa vilket gör lite ont i mig,men samtidigt gör det mig glad att han har accepterat honom och känner sig trygg med honom.
Välling är "Elleh"
Han pekar på allt möjligt och kollar på mig med en jätterädd min och säger helt plågsamt "Ä dä?"
Så svarar man "bil" och då skrattar han tills han kiknar, så kul haha ! :)
ska gå till parken nu med vatten till mina hjältar
mammagrupp
Häromdagen började jag känna mig lite rastlös och längtade efter att få prata beeebisar med andra mammor vilket Rikard varken vill eller kan.
Så jag ringde upp till BVC och hörde om det fanns någon mammagrupp som man kunde få besöka.
Hon gav mig numret till en tjej som hade hand om en mamma/bebisgrupp för halvåringar, de skulle träffas idag och hon sa kom bara. Lät superbra då de träffades i en lokal där de fikade men som samtidigt bara var för dem så man slipper känna sig lite "dum" mot någon caféägare när man kommer med tio barnvagnar och skrikiga barn ;)
12.00 och det ska bli så kul tycker jag! Sju andra mammor och bebisar och et riktigt kliar i munnen på mig att få prata barn och bebisar, speciellt då jag tror Kaspian börjar få tänder så jag kan få lite tips =)
Han har inte haft speciellt ont vad jag har märkt utan det är mer att han har händerna i munnen hela tiden och även leksaker börjar slinka in till mammas förtvivlan.
Så nu ska jag äta frukost och amma, sedan fixar vi iordning oss och så.
Åker tillbaka till Stockholm på tisdag troligtvis. Känns jobbigt men ändå skönt, börjar somsagt känna mig lite rastlös utan mitt hem och vännerna i Stockholm.
kramar
Tankar
Utekvällen gick jättebra! Jag nattade Kaspian innan jag gick, jag kom hem vid tolv och då hade han inte varit vaken en enda gång!
Vi åt gott på restaurang och mötte upp hennes pojkvän på en bar där vi delade på en flaska rött.
Idag har vi iprincip inte gjort någonting.
Jag blir så bortskämd och får så mycket energi här, jag börjar få ångest över när vi ska åka hem och det känns inte kul...
Där ska jag fixa allt själv, här blir jag så bortskämd med långa duschningar, lugna frukostar, egentid och framförallt sällskap. Maten smakar så mycket godare med en vuxen person mittemot i can tell!
Det är så mycket roligare att laga finare måltider till någon mer än sig själv.
Det är både underbart och hemskt att vara så nära graven faktiskt. Jag saknar honom mer och speciellt när jag tänker alla dessa "ångesttankar" över att komma hem. Jag blir arg också.
Ser på Mia och Törnblom och uppmanar er alla, gå nu och krama den ni har närmast er! Barn, sambo, förälder, kompis. Jag har varit bortskämd under hela min uppväxt med många kramar och uppmuntande och älskande ord. Jag har alltid haft klart för mig att mina föräldrar älskar och stöttar mig no matter what även om vi bråkade så rutorna skallrade.
Det är precis så jag vill att Kaspian ska känna sig också. Han ska få så många kramar och älskande ord, som han i sin tur kan föra över på sina barn och respektive i framtiden.
Har man inte chans att ge en kram till den man vill så skicka ett sms, bara ett "jag tänker på dig" "du är bäst" eller liknande kan pigga upp någons dag! Så enkla medel får så stora resultat!
Nu ropar Rikard att en otröstlig kille vill till mamma..
mår bra
Vi har det underbart bra faktiskt, jag känner mig på något sätt mer "hel" när jag bara är 20 minuter ifrån graven.
Kaspian vaknar vid åtta varje morgon, då ammar jag honom sedan tar mamma honom ca en timme så jag får sova lite till och lagom tills jag vaknar vid nio somnar han om så jag kan äta frukost i lugn och ro och mamma åker till jobbet.
Det är först nu när jag verkligen får varva ner och bli bortskämd med sömn och är omringad av personer jag älskar som jag förstår att jag varit istortsett helt tömd. Jag har aldrig haft den ron att kunna sitta ner i soffan och känna "ååh vad trött jag är", utan det finns alltid något att göra i hushållet.
Jag får nya krafter och blir en positivare person och mamma.
Jag mår verkligen bra här och funderar hela tiden på om jag mår bra i Stockholm? Det är där jag har mina vänner men samtidigt här jag har min familj och mår bäst.
Kaspian utecklas varje dag och jag älskar det. Han äter 70% riktig mat till lunch och 50% gröt till kvällen.
Så ska vi ha det i ca 1 månad har jag tänkt innan vi trappar upp maten mer.
Hösten är här och det är så fridfullt att gå långa promenader i den friska höstluften och bara låta tankarna tänkas fullt ut utan att behöva oroa sig för massa saker.
Imorgon "flyttar" vi till Rikard och på fredag kommer min bror med flickvän till Sverige!
Nu ska jag hänga tvätt och börja med maten. Kramar
