varför?
Ibland blir jag så arg på livet.
Varför ska det, tillexempel, vara så svårt att glömma?
Det är tre år sedan Rouzbeh gick bort, men jag sitter fortfarande här och gråter för jag vill vara i hans famn.
Varför kan jag inte få höra hans röst? Prata med honom, skratta åt Kaspian med honom, sova en hel natt i hans famn, somna till ljudet av hans röst och gitarrspelande.
Varför ska det vara så grymt, varför finns ens döden. Den är ju inte bra för något.
Varförvarförvarför ska inte Kaspian få träffa sin pappa?!
Jag vet att inga av dem här tankarna får honom tillbaka och att det bästa vore att försöka fötränga. Men det går inte. Går förbi fotot av oss i haleln varje dag och det värker. Fysiskt värker det, det gör ont för att han inte är här. Vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det.
hoppas du har en bra måndag? / fröken bitterfitta
