gråt-träff..
Lämnade Kaspian hos Beatrice vid tio och åkte sedan hem till Anna i Nacka.
Anna som jag har haft mejlkontakt med i snart ett år, hon förlorade sin kille i tsunamin.
På något sätt var det skönt att se henne, hon strålar av glädje och är sprallig och glad.
Men när vi kom in på händelsen blev hela hon sorgsen, vi grät och skrattade istrotsett samtidigt.
Jag tror att iomed att jag såg henne ha gått vidare, vara glad men samtidigt tillåta sig att vara ledsen när hon behöver ger mig inspiration och ork att kämpa vidare, för jag vet att jag får vara ledsen när jag behöver det även i framtiden.
Ibland känns det som en del frågar istort sett " Har du kommit över det?", inte rakt ut och de menar säkert inte så men jag får den känslan. Och hur konstigt det än låter så får jag "prestationsångest" och ännu mer ångest över att jag känner pr.ångest osv...
Våra situationer är ju givetvis olika då jag har Kaspian som hela tiden påminner mig och GLÄDJER mig.
Jag känner mig verkligen så välsignad som fått honom, klarat av honom själv. Hade jag stått kvar här ensam hade jag inte levt idag. Kanske fysiskt men inte psykiskt.
Det är han som får mig att gå ut, träffa mina vänner och kunna vara glad.
Och jag blir glad när han mår bra, på något sätt är det som om Rouzbeh också mår bra då.
Har precis hämtat Kaspian som sov i en rosa body med prinsessor och hjärtan på. =)
Blev stressigt imorse så jag glömde packa ner extrakläder och han hade spytt.
En riktig sötnos var han, fast det är han ju alltid, min älskade prins! 
Usch, tänk att du behöver känna prestationsångest över din sorg. Och vad skönt att träffa någon vars erfarenheter du kan relatera till. Jag får ofta så svårt att finna stöttande ord, jag vill så gärna ge dig dem. Men jag kan inte ens tänka mig in i det otroligt hemska du fått genomleva.
Att du fått en älskad prins Kaspian kan jag ju dock relatera till i allra högsta grad. Visst sätter de små guldklimparna guldkant på vilken tråkdag som helst. Kram på er båda två.
Vet inte vad jag ska säga, har läst nästan hela bloggen. Plötsligt känner jag hur allt bara kan ändras, allt för sällan tänker man eller jag tanken att leva i nuet och vara glada för att man har varandra eller allt man har. Det gläder mig att du är så stark som bloggar om detta, mitt liv blir så mycket rikare och verkligt när jag ibland får påminnas om vad jag har, och vad som kan hända.
Kram på dig.
Måste vara skönt att ha någon att prata med sorgen om som känner samma på sätt och vis. Ha en toppen kväll!
Jag håller med Veronika om att det är svårt att hitta ord som kan stötta dig, jag vill så gärna.
Ta hand om varann.
