Bror min, bror min..
Jag sov på sjukhuset 21-22-23-24.
Den 24:e Augusti skulle jag få se hans kropp.
Min bror som bodde i Danmark flög ner till mig.
han var den enda jag ville skulle närvara när jag tog farväl av min kärlek.
Han grät inte när han kom, det var skönt.
Han tryckte min hand när de tog av honom filten över hans kropp.
Han sov ju bara.
"väck honom, han ska hem med mig nu. Vi ska berätta"
Min bror undrade inte, han var bara tyst.
Han var så kall, jag ville inte att han skulle ha den där tunna bomullsduken över sig.
Jag ville att han skulle ha ett varmt duntäcke.
Jag kysste honom försiktigt på munnen och gick ut ur rummet . Hemskt,vidrigt. Inga ord beskrev känslorna.
Jag skulle åka hem till mamma och pappas hus.
Rouzbehs föräldrar, syskon och närmaste var där.
Mina föräldrar, närmaste och bror var där.
Vi åt middag under en äcklig tystnad.
"Vi ska ha barn"
Allt stelnade till, min bror var den enda som log. Fyfan vad han vet vad jag vill ha, han känner mig utan och innan.
Föräldrarna till mig och R började gråta.
Min bror undrade tyst om jag skulle behålla det.
Självklart.
