Ett år
Igår för ett år sedan var sista gången jag pratade med honom.
Då var han glad och uppspelt, han skulle gå ut med sina gamla vänner och fick inte försäga sig till sina föräldrar om Kaspian i magen, vi ville berätta tillsammans.
Jag hade så gärna velat vara vid graven idag, och se alla vackra blommor, kort och stenar hans nära och kära lagt dit, men jag vill inte konstla med Kaspians rutiner igen, han har fått nog av bilåkande och resa för ett litet tag.
Mamma har lovat att lägga tre röda rosor från mig, från oss. En för mig, en för Kaspian och en för Rouzbeh. Som den familj vi ÄR.
Nu ska vi gå ut och gå och låta solen skina lite på oss.
Tänker på er. har äntligen lyckats installera bredbandet här hemma nu! Vi ska åka till kyrkogården vid fem. Pussa Kaspian från mig. Du är så stark min raring
tänker på er....
Gud vad hemskt. Jag läste din historia. Jag kan inte beskriva vilken sorg jag känner till dig. Men du verkar vara en stark tjej! Ta hand om dej!
Nu har jag läst igenom allt och jag måste säga att jag har aldrig varit med om en människa som är så stark! Att kunna sörja, samtidigt som att du har en stor uppgift, att vara mamma till lilla Kaspar, att du klarar av båda saker är helt otroligt, nästan omänskligt starkt gjort av dig! Jag ska absolut fortsätta följa ditt och Kaspars liv, det är människor som du som ger en lit extrta rysningar i tillvaron:) Ta hand om dig!
förlåt Kaspian menar jag såklart!!
Tack så himla mycket tjejer! Det värmer mer än ni kan ana!Kraamar
Jag skrev första inlägget i din blogg och ville bara säga att jag läser fortfarande och tänker på dig.. Stor Kram!!
Jag har nu läst igenom din blogg och kan fortfarande inte förstå hur stark en människa, du, kan vara. Jag kan inte nog beklaga det tragiska och hemska du har varit med om men att se hur du tar dig upp beundrar jag något så enormt. Kämpa på och lycka till med allt.
Jag kommer defenitivt fortsätta läsa din blogg. Många kramar till dig och Kaspian.
