Miss mum

Inte alls likt mig men i onsdags fick jag sådan panik och längtan att jag knappt klarade att stå upp.
Har aldrig upplevt det förut, världen runtomkring mig bara försvann och jag kände mig yr. Blev rädd också, detta är inte jag. Jag är stark, jag klarar detta.
Maya min ängel kom och nattade Kaspian nästan tre timmar för tidigt men han somnade, sedan låg hon med mig i sängen tills jag somnade och sov här hela natten.

Torsdagen var hon tvungen att jobba men hon ringde Linus som tog ledigt från jobbet för att hjälpa mig. Är så otroligt glad att jag har så fina vänner, älskar er!
Han var här hela dagen, jag låg mest i sängen och stirrade in i väggen men han pulade med Kaspian och kom in med honom när han ville ha mat och gick promenad och lekte.

Idag är det lite bättre, tänker inte utan gör bara sakerna jag måste men känner mig bara matt.

Huvudet är helt tomt och det är nästan lika illa som att ha miljoner hemska tankar i huvudet.
Detta inlägg tillexempel har tagit mig hela dagen att skriva.

Pratade även med Rikard idag, han sa att detta var normalt "sorgs-depressionsåterfall i högre grad" eller något sådant. Han bad mig ta det lugnt men ändå ha kontakt med vänner och röra på mig för att fortast möjligt komma tillbaka igen.
Lite tråkigt att jag fick ställa in min träff med Anna idag, tjejen jag har haft mejlkontakt med i snart ett år. Hon förlorade sin kille i tsunamin så vi har utbytt mycket tankar och funderingar.
Hon förstod mig mycket väl idag när jag ringde och hade tom upplevt samma sak och gav mig lite tips och peppande ord.
Stora kramar till er alla!