Saknad
Satt och ammade Kaspian förut och han somnade i min famn efteråt.
Han är så vacker när han sover, precis som sin pappa sover han med jätteplutande läppar och koncenterad min.
Rouzbeh somnade också alltid i mitt knä när vi kollade på film, jag tror ärligt att jag aldrig har kollat på en hel film med R, han somnade alltid. Sedan kunde han vakna och undra varför jag grät och förundras över hur en film kunde få mig att gråta. Han har aldrig förstått det där med film. Kanske hade han bara dålig inlevelseförmåga.
Jag saknar hans röst så mycket. Jag vill att Kaspian ska uppleva hans lugna röst.
Hela hans lugn, " Lugn, men ändå så ofantligt sprallig" - Det var det jag förälskade mig i hos honom.
Hur han ena stunden kunde prata lugnt och koncentrerat om sina känslor för att nästa dansa runt i hela lägenheten och sjunga helt galet högt och fult.
Jag kände mig alltid så avslappnad i hans sällskap, det behövdes inget, jag behövde inte prata "bara för att" jag behövde inte skämta "bara för att".
Vi kompletterade varandra så otroligt, När jag var trött och nere låg vi i sängen och hans berättade i detalj om sin dag på jobbet.
Han fick mig att småskratta genom att beskriva personer han mött på gatan.
Jag minns allt så väl. Även fast jag var deprimerad och jättenere så var jag lycklig med honom.
Jag blev lycklig av att bara ligga bredvid honom, med fingrarna i hans nacke och prata ut om mina känslor och problem.
Beacuse I miss you love. I miss you, love. ♥
Han är så vacker när han sover, precis som sin pappa sover han med jätteplutande läppar och koncenterad min.
Rouzbeh somnade också alltid i mitt knä när vi kollade på film, jag tror ärligt att jag aldrig har kollat på en hel film med R, han somnade alltid. Sedan kunde han vakna och undra varför jag grät och förundras över hur en film kunde få mig att gråta. Han har aldrig förstått det där med film. Kanske hade han bara dålig inlevelseförmåga.
Jag saknar hans röst så mycket. Jag vill att Kaspian ska uppleva hans lugna röst.
Hela hans lugn, " Lugn, men ändå så ofantligt sprallig" - Det var det jag förälskade mig i hos honom.
Hur han ena stunden kunde prata lugnt och koncentrerat om sina känslor för att nästa dansa runt i hela lägenheten och sjunga helt galet högt och fult.
Jag kände mig alltid så avslappnad i hans sällskap, det behövdes inget, jag behövde inte prata "bara för att" jag behövde inte skämta "bara för att".
Vi kompletterade varandra så otroligt, När jag var trött och nere låg vi i sängen och hans berättade i detalj om sin dag på jobbet.
Han fick mig att småskratta genom att beskriva personer han mött på gatan.
Jag minns allt så väl. Även fast jag var deprimerad och jättenere så var jag lycklig med honom.
Jag blev lycklig av att bara ligga bredvid honom, med fingrarna i hans nacke och prata ut om mina känslor och problem.
Beacuse I miss you love. I miss you, love. ♥
Kommentarer
Postat av: Veronika
Vilken fin beskrivning. Jag ska komma ihåg att tala om för Johan att jag älskar honom idag. Mitt i stressen är det så lätt att glömma bort varandra och ta varandra för givet.
Jag försöker tänka mig in i din situation, men det går liksom inte.
Postat av: Therese
Jag har nu läst din blogg... Och gråtit floder. Jag vet inte alls vem du är, men jag förstår din smärta och din sorg.
Livet är så pfattbart orättvist och det finns verkligen ingen mening när man förlorar sin älskade!
Jag har själv förlorat min son och det finns som sagt INGEN mening med att unga människor ska behöva gå bort!
Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor!
Kram Therese
Trackback
