Dålig dag.
Mina händer är nakna och jag klarar inte det.
Jag la mig i sängen och kände att här ligger jag. Jag orkade inte gå upp, jag grät inte.
Bara låg och tänkte, på hur allt kommer bli. Försökte föreställa mig en vardag med skola, jobb och ... en kille?
Nej.
Nej.
Det finns inte, jag blir arg på mig själv. Samtidigt som jag har en otroligt stor barriär jag måste ta mig över.
Även fast jag VILL ha någon ny så kan jag inte. Det skulle inte funka. Jag skulle störa mig på allt hos honom som inte var som hos Rouzbeh.
Jag skulle jämföra dem, jag skulle bli arg på honom för att han inte gjorde som Rouzbeh.
Men ändå vill jag bli älskad. Och jag vet att Rouzbeh vill att jag ska känna mig lika älskad som jag gjorde av honom.
Och det är en stor mur jag måste ta mig över innan jag kan vända blad på min bok och öppna mig för någon ny. Lära känna någon ny, lära någon ny hur jag helst vill ha mitt kaffe. Hur jag helst blir väckt på mornarna, att jag inte tycker om ärtor.
Allt det där Rouzbeh redan visste.
Det känns så jobbigt, tidskrävande och en tid jag inte vill lägga.
Men så tänker jag lite till. jag vill ju bli älskad. Och för att jag ska känna mig älskad måste jag komma över muren.
Jag ska komam över den muren och det känns skönt att jag ska komma tillbaka till vardagen med jobb och dagis långsamt.
Kaspian kommer inte börja gå på dagis full tid förrän 2009.
Jag är sjukskriven nu och tar därför ut mina mammamånader nästa år och sedan går jag tillbaka till jobbet 50% för att sedan trappa upp det till 75% .
Jag ska över den muren för jag orkar inte allt detta själv.
Jag känner mig glad när jag tänker tanken, men samtidigt får jag sådana enorma skuldkänslor.
Mot Kaspian.
Mot mig själv.
Mot Rouzbehs föräldrar.
mot mina föräldrar.
Mot mian vänner.
Vad ska de säga?
Det enda jag vet kommer lösa alla problem och missuppfattningar är att PRATA.
And I will talk.
För jag har bestämt mig nu, jag ska över muren.
Men samtidigt känns allt precis lika jobbigt. Det är det som är värst. Jag vet aldrig riktigt vad jag känner.
mina tårar bara rinner... Jag kan verkligen förstå din saknad även om jag har förlora min mamma och inte mina älskade, vilket inte är samma sak.
DU kommer klara av att ta dig över muren. det kommer vara tufft och du kommer vara påväg att ge upp, men du klarar det... Du har inget annat val, du har ju Kaspian :D
Jag vill egentligen bara säga att jag förstår dig lite, men ändå inte... Du verkar vara en stark människa och du klarar att kliva över muren.. JAG LOVAR!
LYCKA TILL!
EMMA
Låt allt ta sin tid. Det kommer en dag då du kommer att våga, då muren inte kommer att kännas lika hög. Klart du ska bli älskad igen och alla kommer att förstå.
kram //E
skickar en kram och all uppmuntran i världen - du är stark!
Sorg är ett steg frammåt och två steg tillbaka, ibland hamnar man på ruta ett igen. Ta en dag i taget. Skickar många kramar och varma tankar till dig.
Tänker på dig varje dag!
