Varför jag?
Ibland blir jag bara arg. Varför skulle han dö för? Varför skulle något så hemskt hända precis då? Om det nu absolut skulle ha hänt kunde det väl ha väntat en sisådär 70 år... Varför ska jag behöva kämpa ensam för?
Varför, varför, varför händer detta oss?
Jag blir arg för att jag är så nyfiken, nyfiken på vad som skulel kunan ha hänt om han fortfarande fanns här.
Skulel han ha samma frisyr? Skulle han använda sig av samma uttryck? Skulel vi fortfarande bo i den här lägenheten?
Skulle våra framtida barn bli lika söta? Skulle vi ha fullföljt vår förlovning och gift oss?
Varför kan inte jag få följa den här bloggen, och sedan titta på mina två prinsar och aldrig kunna föreställa mig ett liv utan dem?
Men å andra sidan har ajg också accepterat, det gör ont men jag vet ändå att det är som det är och det ger mig ett litet lugn.
Mitt i bland alla dessa tankar är jag så himla förvirrad, jag och Rikard har flyttat våran relation till något slags flört-stadie, Jag vet inte var jag står i allt detta. Måste fokusera på mitt ett tag, fokusera på vad jag faktiskt vill med framtiden. Jag vet att jag inte kan gå hemma och älta hur länge som helst, jag vet att jag inte kan stoppa mig själv från saker jag faktiskt vill göra bara för att jag har bilden av Rouzbeh i bakhuvudet, jag måste intala mig själv att han vill att jag ska vara lycklig.
För det vill han ju, saker som har hänt har hänt och då får man bara göra det bästa av situationen...
Svamlar lite nu... Trött efter flera dagar av hantverkarspring i lägenheten, dörrar och fönster på vid gavel, massa oljud och att känna mig allmänt obekväm i mitt eget hem.
Men snyggt blev det! Nya tapeter i vardagsrummet och Kaspians rum har fått blåa ränder på en vägg!
Kram!
Varför, varför, varför händer detta oss?
Jag blir arg för att jag är så nyfiken, nyfiken på vad som skulel kunan ha hänt om han fortfarande fanns här.
Skulel han ha samma frisyr? Skulle han använda sig av samma uttryck? Skulel vi fortfarande bo i den här lägenheten?
Skulle våra framtida barn bli lika söta? Skulle vi ha fullföljt vår förlovning och gift oss?
Varför kan inte jag få följa den här bloggen, och sedan titta på mina två prinsar och aldrig kunna föreställa mig ett liv utan dem?
Men å andra sidan har ajg också accepterat, det gör ont men jag vet ändå att det är som det är och det ger mig ett litet lugn.
Mitt i bland alla dessa tankar är jag så himla förvirrad, jag och Rikard har flyttat våran relation till något slags flört-stadie, Jag vet inte var jag står i allt detta. Måste fokusera på mitt ett tag, fokusera på vad jag faktiskt vill med framtiden. Jag vet att jag inte kan gå hemma och älta hur länge som helst, jag vet att jag inte kan stoppa mig själv från saker jag faktiskt vill göra bara för att jag har bilden av Rouzbeh i bakhuvudet, jag måste intala mig själv att han vill att jag ska vara lycklig.
För det vill han ju, saker som har hänt har hänt och då får man bara göra det bästa av situationen...
Svamlar lite nu... Trött efter flera dagar av hantverkarspring i lägenheten, dörrar och fönster på vid gavel, massa oljud och att känna mig allmänt obekväm i mitt eget hem.
Men snyggt blev det! Nya tapeter i vardagsrummet och Kaspians rum har fått blåa ränder på en vägg!
Kram!
Kommentarer
Postat av: Marie
Förstår att du blir arg och blir förvirrad. Det är så orättvist här i livet. Hoppas du kommer till ro med dina tankar och känslor. Man glömmer aldrig och det är inte meningen heller men sakta men säkert går livet vidare. *kram*
Postat av: Hannah
Du är så stark i dig själv att du måste våga låta ditt liv gå vidare.
Du är en underbar mamma och du har en underbar son. En son som du varje dag kommer att se R i, det gör att du alltid bär honom med dig.
Du lämnar inte ditt förflutna bakom dig utan skapar bara en ny början på ett annat kapitel genom att gå vidare.
Ta hand om dig själv och din son och lev ditt liv precis som du vill. Du är värd all lycka!
Kram!
Postat av: Veronika
Dags för en styrkekram tror jag. Tänker på dig.
Trackback
