Miss mum

Har kommit längst ner i svackan. Och förbannat långt upp igen.

Klarade knappt av att ta hand om Kaspian. Så mamma kom o hämtade mig o vi åkte hem till Kalmar.
Jag sov 12 timmar för första gången sedan Kaspian kom. Hade pumpat och han sov inne hos mamma och pappa.
Behövde verkligen det.
Sedan gick jag bara runt här hemma.
"Nu är det jag som bokar ett besök hos någon så du får prata"
-hasplade mamma ur sig. Jag fick ännu mer panik, jag ska klara detta själv. Jag har alltid klarat mig, jag är självständig. Flyttade hemifrån när jag var 17, jag ska förihelvete inte gå till någon psykolog eller något sådant. 
Aldrig. 
Men mamma fick iväg mig, två timmars samtal med Rikard Andersen. 
Hon tog Kaspian och gick promenad. 

Så satt jag där, i en röd schäslong.
Han kom in, log o tog i hand. Bad mig sätta mig bekvämt och ta några djupa andetag. 
"Berätta, varför är du är?"
_________________________________________

Det lilla samtalet med gudagåvan i samtalsväg hjälpte mig något enormt. 
Jag kände mig helt tömd efteråt, skönt att ha fått ut alla känslor. Han fick fram dem också på något konstigt sätt, alla tankar jag tänkt sedan ett år tillbaka. 
Mamma mötte upp mig, vi tog en fika och jag kunde känna Kaspian igen.
Att han är mitt allt. Att jag ska ge honom allt hela livet, att han alltid ska kunna lita på mig. Att han ska känna sig uppskattad, och aldrig förd bakom ljuset. Han ska veta allt om sin far, vi ska prata om honom. det ska vara lätt, i vardagen ska vi prata om honom. Han ska inte vara rädd för att fråga. 

Ett ögonblick, va allt du fick
När livet borde vart enkelt
Men tomheten
Fylls upp igen
Och styrkan kommer tillbaks