Miss mum

Det går i sådana vågor. Vissa dagar tänker jag på honom med glädje, skrattar till när jag tänker på hur han skulle ha busat med Kaspian.
Andra dagar bryter jag ihop av precis samma tanke.


Som idag. När allt bara kör ihop sig. Kaspian gallskrek, pastavattnet kokade över, telefonen ringde och jag var nyutkommen ur duschen.
Varför,varför varför ska jag klara allt detta själv?
Varför ska jag laga mat, dammsuga, tvätta, duscha, vara social, ta hand om det dyrbaraste, klara allt SJÄLV?

Okej visst,Jag klarar det, jag fixar det. Men inte utan tårar.
Jag är en bra mamma. Kaspian har en bra mamma, det vet jag innerst inne, men han kommer alltid sakna en bit. Sin pappa. Sin riktiga, biologiska pappa.
Han kommer också vara så inihelvetes arg, ledsen och frustrerad.
Alla mammor bävar när deras bebisar är små för deras första skrubbsår, deras första magsjuka, olyckliga kärlek.
Hur mycket bävar jag då? Som vet att han alltid kommer ha en outforskad del av sig själv?
Han kommer aldrig få träffa mannen som skulle ha gett honom så mycket, så otroligt mycket kärlek och lycka som han gav mig.

Kan ni förstå hur ont det gör?
Smärtan är inte längre bara min egen.
Utan mitt barn kommer utsättas för sorg, smärta och saknad, saknad efter något han egentligen inte kan sakna.
Mitt barn.