Miss mum

Den 14 Augusti 2006 sprang jag och Rousbeh fnittrandes in på toaletten.
I handen höll jag ett gravtest, POSITIVT.
R blev så lycklig, han sprang runt i lägenheten och visste knappt vad han skulle göra. Han fumlade med allt och kysste mig mellan varven han sprang runt och portionerde ut sin lycka.
Vi var det lyckligaste paret i världen.
Vi hade tillbringat 7 underbara år tillsammans och nu kom det absolut största. Vi skulle bli föräldrar, vi två ahde skapat något unikt.

Vi båda hade semster och skulle ha de Augusti ut. Det var det bästa, mest perfekt som kunde hända.
Vi låg på stränder och pratade, kysste varandra och bara var lyckliga. Fyfan vad lyckliga vi var, Vi älskade varandra.
vi älskar varandra.

Den 20 Augusti kysste jag min snygging adjö, han tog bilen ner till Kalmar där våra föräldrar bor.
Jag skulle komma ner den 22:a eftersom jag skulle hjälpa en väninna med flyttstädning och Rouzbeh ville träffa sina kompisar och var ivrig på att få komma hem.
Så han skulle hämta mig på tågstationen den 22:a.

Så blev det inte.

Han ringde på kvällen och försäkrade mig att resan gått bra och att han var framme hos sina föräldrar, han var så nervig och plirrig. Han fick nämligen inte försäga sig, vi ville berätta tillsammans när våra föräldrar var samlade.
Han skulle gå en rejäl krogrunda med alla sina gamla kompisar, i vanliga fall hade jag blivit lite tjurig men nu var jag så genuint glad så jag bad honom dricka för mig och hälsa sina kompisar.
De drack väl på och alla blev rejält runda under fötterna. Rouzbeh kanske värst.
Men förnuftig som han är så ringer han efter taxi.
Taxin hämtar upp honom, De kör ut på motorvägen och svänger precis av mot avfarten mot R:s föräldrahem.
Bilen får motorstopp mitt i vägen, en bil kommer i ca 140 km/h och kör rätt in i passagerarsidan.
Alla tre avlider.
Jag som var uppe länge den natten och städade Miras lägenhet skickade ett sms vid 3
"Är du hemma, full och glad?"
Han hann aldrig läsa det.
Grannarna till Bernt och Ani, Rouzbehs föräldrar, hörde de skrikande bromsarna och kraschen.

Jag fick ett samtal på morgonen den 21:augusti. En läkare förklarade sakta för mig att Rouzbeh hade varit med om en trafikolycka, han hade inte klarat sig. Han hade somnat in föralltid, han  var död.
Just då gick det inte in och jag tänkte
"Faan vilken opersonlig doktor, och varför måste han upprepa det hela tiden?"
De hade beställt en taxi som skulle ta mig från Stockholm till Kalmar.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjorde.
Jag la väl ner min tandborste och ett par trosor i handväskan och satte mig i taxin.
På sjukhuset sa jag att jag skulle träffa Rouzbeh Karlsson, Receptionarien kollade storsögt på mig och visade mig rätt till ett rum där hon nervöst bad mig sitta ner och vänta.
En läkare kom in, berättade hela storyn.
Rouzbeh hade inte känt någon smärta sa han. Bara på ett ögonblick hade kroppen stannat sa han.

Det gick in.

Och paniken, illamåendet, hjälplösheten kom över mig.
Jag grät och skrek, hyperventilerade och gick runt i det där lilla rummet. Det var myror i benen på mig, jag ville bara...
det här händer inte, det här händer inte.
Känslan är så obeskrivbar.Allt bara sköljer över en. precis allt. Alla känslor. Men mest känner man sig så jävla villrådig, vad gör jagnu? Vad ska jag göra.

Mina föräldrar kom in, de grät båda två hysteriskt.
Benen bar mig inte så jag föll ihop på golvet och mamma satte sig med mig i sin famn.
Pappa gick ut ur rummet.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Resten är som i en dimma.
Inte förräns dagen efter slutade jag skaka och frysa. Gråta och hyperventilera. Skrika tills luften tog slut.
Jag pratade inte, kunde inte äta.
Min Rouzbeh.