Februari
Dock satt vi båda med handen i fickan på mobilen IFALL mamma skulle ringa, självklart ringde hon inte.
Rikard hängde med de andra ut medan jag gick hem till våra två fina.
Allt hade gått jättebra och mamma var lite sur för att jag kom hem så tidigt :-)
Har nästan glömt hur fantastiskt det är att få följa en bebis utveckling, dag för dag.
Nu fäster hon blicken och kan långa stunder fixera blicken vid något och titta. Oftast på storebror som leker häftigt med sina bilar.
Hon kräks dock väldigt mycket, har fått en tid hos vår barnmorska imorgon för en liten koll. Rädd att hon inte får i sig så mycket mat när en tredjedel kommer upp igen...
Vill bara skriva hur tacksam jag är för Rikard. Denna underbara, fina och omtänksamma man är min!
Dock kommer stunder där jag tänker att samma sak ska hända med honom som med Rouzbeh.
Tankarna bara kommer utan att jag egentligen "tänker" dem, jobbigt.
Nu blir det gos hela familjen i soffan till Solsidan, Rikard har gjort cheesecake! <3
Kaspian & Kornelia
Har suttit och läst alla mina inlägg idag, från det första till det sista.
Gråtit o gråtit men också lett och fått minnen tillbaka, all min bearbetning efter Rouzbeh finns i text och det är något jag är otroligt glad för. Mest för min egen skull, så att jag i stunder som nu kan läsa.
Läsa och veta att livet går vidare.
Läsa och förstå hur mycket bättre jag mår nu än för två år sedan.
Läsa och förstå att jag har gått vidare.
Läsa och förstå att det är okej att gå vidare, Rouzbeh finns alltid, alltid med mig och Kaspian.
Jag mår bra just nu.
Nyår 09-10 firade vi med Rikard och några av hans vänner. Vi märkte att vi saknade varandra för mycket när vi gjort slut och började på nytt att träffas. Denna gång med ett lyckligt slut. Tror vi gick för fort fram första gången, jag var inte redo för ett förhållande och han var inte redo för ett heller, egentligen.
Men nu är vi här, i en fyra i Kalmar (flytta är jag så van vid nu att det går på en dag...) och jag vet att här kommer vi bo. Jag känner på mig nu att det är på riktigt.
Kaspian fick en lillasyster den 3:e januari.
En alldeles egen liten lillasyter. Jag och Rikard fick vår alldeles egna lilla dotter.
Kornelia föddes sent på kvällen, precis som sin bror.
Det är något alldeles fantastiskt att vara mamma till två, och framförallt att vara mamma och uppleva en bebis tillsammans med någon.
Just nu försöker vi anpassa oss till de nya rutinerna med en liten.
Kaspian går halvdagar på dagis och det funkar jättebra.
Ja, så livet är så himla bra nu!
Alla skuldkänslor jag kände mot Rouzbeh i början av graviditeten är borta, Rikard har hjälpt mig jobba bort dem och fått mig att förstå att rouzbeh är glad för min skull, självklart vill han mitt bästa och han som hade 5 syskon och älskade det, ville nog att Kaspian skulle få syskon.
Min fina Kaspian som snart blir 4 hela år! <3
Nepp, nu vaknar snart en Liten och vill ha mat. Vi är tjejer själva hemma ikväll, Rikard och Kaspian är hos Rikards föräldrar och äter middag. Jag är überförkyld... Hoppas på att inte smitta Kornelia...
Puss o Kram alla fina som kommenterat under mina bloggår! kanske blir det fler inlägg nu...
Snabb update
Hoppas verkligen inte jag håller på att bli sjuk, inte kul med en energisk son...
Tror det beror på min uteblivna sömn denna vecka. Kaspians sömn har bara blivit värre, nu sover han abra någon timme i sträck och kommer sedan in till mig, jag bär tillbaka honom, och när han somnat och jag lyckats somna igen sover vi kanske en timme sedan vaknar han igen, och kommer in till mig....
Nej, måste ta tag i mig själv och diska och ta en snabbdusch sen sova, resten får vänta till imorgon!
varför?
Ibland blir jag så arg på livet.
Varför ska det, tillexempel, vara så svårt att glömma?
Det är tre år sedan Rouzbeh gick bort, men jag sitter fortfarande här och gråter för jag vill vara i hans famn.
Varför kan jag inte få höra hans röst? Prata med honom, skratta åt Kaspian med honom, sova en hel natt i hans famn, somna till ljudet av hans röst och gitarrspelande.
Varför ska det vara så grymt, varför finns ens döden. Den är ju inte bra för något.
Varförvarförvarför ska inte Kaspian få träffa sin pappa?!
Jag vet att inga av dem här tankarna får honom tillbaka och att det bästa vore att försöka fötränga. Men det går inte. Går förbi fotot av oss i haleln varje dag och det värker. Fysiskt värker det, det gör ont för att han inte är här. Vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det.
Inlägg bil
Hej.
Kaspian sover, jag har diskat, hängt och sorterat tvätt och gått med sopor. Så jag är värd lite datoritd tycker jag :-)
Han var väldigt trött ikväll så jag hoppas att jag kan få en hel natts sömn. Detta är också så ovant för mig då Kaspian för det mesta varit väldigt duktig på att sova och sov hela nätter redan som liten bebis.
Men man ska ju uppleva allt... ;-)
Leka med bilar är det som gäller just nu och han döper gärna sina bilar. "Kaspian bil", "Mamma bil" och "Pappa bil".
Grejen är att "Pappa bil" är Rikard. Det gör ont i mig både att Rouzbeh inte är en del av hans liv och aldrig komemr att bli, och att Rikard inte heller längre är en del i våra liv. Men om någon vecka ska vi träffa honom. Känner att jag vill prata med honom, vill ha honom i mitt och Kaspians liv. Älskar honom otroligt mycket som vän och vill att Kaspian ska ha någon manlig gestalt i sin uppväxt.
Idag var Kaspian på dagis 8-13 och jag jobbade samma tid, sedan träffade vi Maya och Agnes. Maya och henne pojkvän var för några veckor sedan i Kina och hämtade sin lilla Agnes, så de har fullt upp att lära känna sin lilla och försöka anpassa henne och sig själva. Men en liten fika hade hon tid för iallafall och Kaspian har hela kvällen pratat om "Annes". Hon fick tillochmed en egen bil ;-)
Nu ska jag hänga en sista tvät och sedan lägga fram kläder till imorn och sedan försöka sova i tid för en gångs skull!
Bergochdalbanan livet
Hela tiden.
Just nu är jag nere i den djupaste av dalarna. Kände därför för att skriva av mig på bloggen. Skriver nästan aldrig nuförtiden, det blir likosm inte tid när jag hela dagarna ska hålla koll på en vild och nyfiken 2åring och på kvällarna klara av allt hushållsarbete själv. Ja, för jag är själv igen.
Jag och Rikard var tillsammans i ett och ett halvt år. Allt var bra men så en dag dog kärleken på något vis, jag tror den hade varit påväg utåt en längre tid. Rikard fick stå ut med mycket från mig, jag var inte på något vis hel när jag träffade honom utan ältade, grät och var hysterisk emellanåt. Och jag jag kan ärligt säga att jag fått stå ut med mycket från han också. Han är en jätteharmonisk människa som är snäll och positiv mest hela tiden, därför blir han, när han blir arg, hysteriskt arg. Han fick utbrott mer eller mindre och våra gräl kunde ibland sluta med att jag var rädd för honom.
Så därför tog vi beslutet. Och jag har återigen flyttat, men jag är van nu, Kaspian ockå.
Och livet går vidare. Även fast jag ibland vill stanna det.
Ärligt, jag ska inte glorifiera någonting, det är rentutsagt förjävligt att klara vardagen själv. Jag beundrar de mammor och pappor som gör det med fler barn. Jag lägger mig i sängen varje kväll utmattad. Och vaknar utmattad. Om jag ens får somna.
För Kaspian har slutat sova...
Han lägger sig vid nio varje kväll, då börjar jag fixa,städa, kolla på program jag spelat in, betala räkningar osv.
Kommer isäng vid ett oftast. Och sen vaknar Kaspian trenollnoll. Jag kan nästan stälal klockan efter honom.
Klockan tre, och är klarvaken. Jag vyssjar, vaggar, sjunger, gör varm mjölk, försöker leka och trötta ut honom och i bästa fall somnar han igen vid fyra kanske, ibland inte alls. Och så ska vi upp sju och vara vid dagis åtta.
Jag har varit på ett besök hos vårdcentralen men de säger att det är en fas. Att jag ska lägga honom senare.
Men jag kan inte lägga honom senare! Då fungerar inte vardagen helt enkelt, jag måste några timmar om dagen för mig själv där jag kan städa,tvätta och allt det där, nivet.
Så jag får väl helt enkelt vääääänta uuuut faaaaaaaasen.
Men min lilla gullunge är ju ändå värd allt för mig så han kan få vara vaken hela nätterna, bara han finns kvar hos mig.
Nu ska jag hänga tvätt och bada min rumpnisse som leker så fint just nu. Sedan ska jag försöka se Idol hade jag tänkt, Ska försöka varva ner Kaspian timmarna innan han ska sova så han inte är uppe i varv utan somnar lugnt och fint.
Skönt att skriva faktiskt! Skriv jättegärna om ni läst:)
Sommar
Hej!
Sitter just nu ute på våran lilla uteplats, låter mig mot husväggen.. (inga utemöbler har inköpts....)
... och förbannar mig själv lite att jag inte skaffat varken utemöbler eller mobilt bredband, hade varit så skönt att kunna ligga i solen och surfa lite och kolla på Rikard och Kaspian som tokbusar i lekparken!
Vi båda har semster nu och jag är så glad så glad att jag tog beslutet att flytta till Kalmar.
så underbart att bara kunna öppna balkongdörren på morgonen och så travar Kaspian ut i bara pyjamas och dricker sin välling ute i gräset! Det är sommar det!
Han pratar hela tiden nu, inte hälften är förståeligt men några ord!
Han kallar Rikard för pappa vilket gör lite ont i mig,men samtidigt gör det mig glad att han har accepterat honom och känner sig trygg med honom.
Välling är "Elleh"
Han pekar på allt möjligt och kollar på mig med en jätterädd min och säger helt plågsamt "Ä dä?"
Så svarar man "bil" och då skrattar han tills han kiknar, så kul haha ! :)
ska gå till parken nu med vatten till mina hjältar
Scared to death
Sitter och dricker lite the efter en helt galen dag...
På förmiddagen var det bestämt att Rikard skulle ha Kaspian några timmar och jag skulle få gå på stan i lugn och ro...
Efter en timme ringer han och är helt förtvivlad, jag hör Kaspian helt hysterisk i bakgrunden.
Skyndar mig hem men han skriker och skriker hysteriskt vad vi än gör.
Jag som är väldigt van med min lugna Kaspian fick panik eftersom jag inte visste vad som var fel så jag började också gråta..
Efter kanske en timmes gallskrikande tystnade han iallafall och somnade av utmattning och jag var hur rädd som helst och satt med handen på hans mage för att se att han andades... Hemskaste känslan i världen... aldrig varit så rädd tror jag. Jag vet inte varför men det var bara som om något var så fel när han skrek så mycket..
På eftermiddagen tog iallafall jag och Kaspian bilen ut till graven och jag kände sådana enorma skuldkänslor när jag sa att VI skulle åka hem till RIKARD och äta middag.
För det första kändes det som om jag tog hans son ifrån honom på något sätt.
För det andra så har jag nog knappt ännu fattat att han faktiskt är borta... Känner mig så otroligt otrogen och fel när jag är med Rikard...
Han är iallafall underbar och förstår så bra och vi kan prata om det och ibland orkar jag inte ha kontakt någon dag då förstår han det..
Är otroligt glad att jag hittat en sådan fin och lugn kille...
Nu ska jag iallafall sova...
Kaspian har förresten helt underbara sovrutiner nuförtiden och vaknar runt nio...
GLATT SMS!!!
Fick nyss ett sms från min kära vän Maya "Vi är godkända som adoptivföräldrar!!!!"
Började gråta när jag fick smset då maya och hennes pojkvän kämpat så mycket för att få barn och de var så ledsna och uppgivna när de kom fram till att de helt enkelt inte kan få barn tillsammans på naturlig väg, men efter massa tänkande kom de på att ville adoptera och sedan började den kampen med allt vad det innebär.
Åååh jag är så glad och önskar dem all lycka.
Har fått upp några tavlor och skrivit shoppinglista på IKEA nu ikväll, har även fixat lite i Kaspians rum och målat klart alla dörrar som den girliga tjejen som bodde här innan målat CHOCKROSA...
Nu är alla "grundgrejer" färdiga så snart jag bara får ändan ur och köper färg till mitt rum, de är nu i samma girliga anda vita med en vägg rosa.
Bitar faller på plats..
Så jag kommer blogga lite ibland när jag har något att skriva om så nu är det främst en mammablogg detta!
Alla möbler i lägenheten är iordning och det står endast tre kartonger inne i sovrummet kvar, med tavlor, små plockegrejer och lite så.
Jag försöker ta det lugnt så att vi ska landa, vi har flyttat två gånger på otroligt kort tid och det är jobbigt och krävande.
Men jag känner mig lugn inombords, jag har hittat rätt. Jag ska och vill bo i Kalmar.
Igår var vi på besök hos dagmamman Kaspian ska börja gå hos snart. Jag är överlycklig att jag hittat plats hosen dagmamma och inte på dagis så jag tycker det är avsevärt bättre med mindre och personligare grupper, en person som följer individen och inte schemat om ni förstår, har Kaspian sovit dåligt en natt vill jag att han ska kunna sova en timem längre på dagen tex. På ett dagis tror jag inte det hade varit möjligt då de går efter strikta scheman o liknande.
Hon verkade jättebra, lugn och glad. Snart kommer Kaspian börja gå två dagar i veckan hos dagmamma, då jag hjälper Rikard med uppstartningen av hans nya mottagning. Vi får se hur mycket jobb o så det blir men min förhoppning är att han inte ska behöva gå mer än max tre dagar i veckan upp till två års ålder.
Allt känns bara bra, ingenting är omöjligt. Jag känner att en bit fallit på plats iomed flytten. Nu ska jag bara börja ta upp gamla kontakter, gå på lite mammaträffar o liknande.
Kaspian springer runt som en tok och ibland springer han så fort så han hinner inte stanna och springer rakt in i en vägg, det ser så sött ut när han blir jätteförvånad, säger "ouff" och fortsätter springa...
Status!
Hej allihopa!
Fick lite skriva-av-mig-lust...
Sitter just nu på golvet i vårat nya vardagsrum i Kalmar, omgiven av flyttkartonger.
Jag bestämde mig för några månader sedan, jag har egentligen aldrig trivts i Stockholm och vill inte uppfostra och låta Kaspian växa upp mitt i trafiktätaste city.
Så - en natt bestämde jag mig för en trea på markplan, stoor innergård med lekpark och massa gräsmatta.
Att flytta med en ivrig liten kille som precis lärt sig gå är ingen lek kan jag berätta...
Men överlag gick flytten jättebra, hyrde lastbil som Rikard körde och jag & Kaspian körde ner bilen.
Allt känns jättebra, nu ska vi bara ta det lugnt, packa upp och försöka få oss ett hem Kaspian och jag!
Saknar såklart alla vänner otroligt mycket men vi är ju vana bilåkare på vägen mellan Stockholm - Kalmar så besöken ska inte bli allt för sporadiska!
Vi mår bra allihopa, Rikard och jag är i början på något som i framtiden kommer att kallas ett förhållande.
Jag har otroligt svårt att låta mig själv släppa in honom nära utan att känna dåligt samvete eller skuld till Rouzbeh men allt får ta sin tid, nu har vi ingen avstånd mellan varandra och kan verkligen lära känna varandra.
STOR kram till er alla!
Nu slutar jag!
Ett stort enormt TACK från djupet av mitt hjärta för alla underbara kommentarer som har hjälpt mig att komma till den punkt jag är på idag.
Jag tror faktiskt, att utan bloggen hade jag aldrig kommit såhär långt på vägen.
Det har varit en frizon att skriva här, jag har aödrig behövt tänka vad jag ska skriva eller säga för att inte uttrycka mig fel utan bara skrivit rakt ur hjärtat och hjärnan.
Nu går vi vidare. (Kaspian kryper vidare.. ;))
Önskar jag kunde få ge er alla därute en kram på riktigt men som substitut - krama någon er närhet! Eller säg ett snällt ord. Ge en komplimang. ett leende. Ett hej. Upskatta vardagen, vi har en sådan enorm tur att vi har folk runt omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss.
Vi har tak över huvudet, en säng att sova i och mat att äta.
Och framförallt har vi kärlek!
Ta vara på den.
2008
Nyår var superlyckat med en underbar middag hemma hos Linus och Beatrice, Emmy och Kaspian sov i symbios precis under middagen så vi kunde äta världens godaste middag i lugn och ro.
Vid tolvslaget skålade vi i champagne och jag fick en helt häftig upplevelse, eller upplevelse och upplevelse men vi stod i sovrummet och beundrade våra små och jag kunde nästan ta på stämningen som var KÄRLEK.
Nytt år, Nya chanser och framförallt Fräscha chanser.
Två år sedan olyckan. Två års kämpande.
Kaspian kryptränar dagarna i ända och är knappt nöjd någon annanstans än på marken.
Han kan krypa men det går saaaakta, men han är lika lycklig för det!!
Han äter istortsett samma mat som mig nu, skrattar högt och hela tiden vilket är kul och underbart.
Rikard har köpt en liten lägenhet i Stockholm och planerar att starta eget här 2008.
Jag känner mig så otroligt trygg med honom och det gör jag inte med många människor!
Nu har jag suttit här alldeles för länge, om 5 timmar vaknar Kaspian.....
´
Jag ser på dig när du sover
Du är så liten men så stor
Försöker förstå att du är min
Försöker förstå kärleken som är så oerhörd och stor
Försöker förstå att du kommer vara med mig hela livet
Förstår inte, men anar
Hur mycket jag ska ge dig, Hur mycket jag ska älska, hur mycket jag ska kämpa
Hur mycket du ska betyda, hur mycket jag ska känna
Förstår inte, men anar - att du är det största som har hänt mig
Det största, bästa och mesta.
Du rör dig när du sover
Försöker förstå att kärlek gjort dig
Försöker förstå all kärlek som bor inom dig
Du är det vackraste jag har
tips
Sådana här hjärtan fick vi några stycken av Rikard och de är helt underbart bra!!
Man kokar dem och sedan när man vill att de ska bli varma knäcker man den lilla metallbiten inuti och de blir varma.
Jag tar med dem på kalla promenader och lägger bredvid Kaspian i vagnen, lägger det i vantarna innan man ska gå ut tex.
Supermysiga
